Valnatten 2006 dansade unga kristdemokrater i fontänen på Sergels Torg i centrala Stockholm. Observationen gjordes av författaren och ledarskribenten Claes Arvidsson som åtta år senare har skrivit bokslutet "Från Högfors till Maramö, politik, reformer och värderingar i Alliansens Sverige" (Ekerlids).
I dag sätter ingen kollekten på att Kristdemokraterna dansar i september. Därför bör man komma ihåg hur alliansen kom till makten på egna meriter. Fokuseringen på S-regeringens långsamma pyspunka efter EMU-omröstningen och tsunamikatastrofen undervärderar borgerlighetens stringens under samma period.
Nya Moderaterna förändrade inte bara det politiska språket från nedskärningar till skattelättnader, från arbetslöshet till utanförskap utan flyttade hela höger-vänsterskalan. Som Arvidsson konstaterar ligger den politiska mitten i dag långt mer åt höger än för tio år sedan, vilket hade varit omöjligt utan alliansen.
Sedan våren 2012 har oppositionen en växande ledning i opinionen. Åtta år vid makten sliter: Allianspartierna har blivit en del av maskineriet som man tidigare kritiserade. Den senaste mandatperiodens minoritetsställning sänkte reformtakten och blockpolitiken utvecklades till en boja för alliansens småpartier.
Ändå är oppositionens utgångsläge 2014 sämre än alliansens 2006.
Mötet på Maud Olofssons hemman i Högfors 2004 handlade inte om en badtunna som aldrig användes. Målmedvetet lärde partierna känna varandras styrkor och svagheter, identifierade nyckelreformer och formulerade samhällskritik. Borgerlighetens genomarbetade policyförslag som började implementeras så fort alliansen intog Rosenbad saknar motsvarighet hos de rödgröna.
Att utbilda lovande, lojala partigängare till statssekreterare gör ingen sommar. Tvärtom kan partier som vill gripa tag om samtiden vinna på att vara så uträknande att det enda alternativet är en total makeover, som Moderaterna efter 15,2 procent i valet 2002, eller vara så pressade att partiledningen behöver överraska sitt eget parti, som Perssons maxtaxa i valrörelsen 1998.
Stefan Löfvens trevande socialdemokrati har lyckats häva fallet efter åren med internt kaos, men Löfvens förtroende bygger på att han inte är särskilt reforminriktad. Beröringsskräcken inför debatten om beskattning av kapital är bara ett exempel. Inbäddad i svepande retorik om att något är sönder, förhåller sig nästan varje utspel till alliansens verklighetsbeskrivning.
Socialdemokraternas främsta vallöften är att jobbskatteavdragen ska vara kvar för låg- och medelinkomsttagare och rätten till heltid för offentliganställda. Om detta blir arbetslinjens avtryck på en kommande S-regering gjorde alliansen ett gediget jobb. Då kan Sverige leva med att Kristdemokraterna har dansat färdigt.