Avtalet mellan flertalet av jordens länder om att hindra spridning av atomvapen till fler stater har delvis fallit sönder. Att denna farliga utveckling kan komma att fortsätta är en av orsakerna till att risken för ett krig med kärnvapen har ökat igen.
Att den svenska regeringen bjöd in till tisdagens överläggning om kärnvapenfrågor med företrädare på ”hög nivå” för ett femtontal länder kan främst ses som förberedelse för den översyn av icke-spridningsavtalet som ska börja 2020.
Det tyder i så fall på att en riktig prioritering görs.
Att NPT-avtalet, vanligen kallat icke-spridningsavtalet, är en ”hörnsten” är den centrala punkten i utrikesminister Margot Wallströms artikel i Aftonbladet (11/6). Den är intressant. Dels för en del som står i den. Dels för något som inte nämns. Prioriteringen av NPT-avtalets uppföljningskonferens är väl motiverad. Det avtalet är centralt för att begränsa risken för krig eller kärnvapenutpressning. Bra är också det klara påpekandet att USA:s och Rysslands uppsägning av INF-avtalet mot landbaserade medeldistansrobotar följde efter ryska avtalsbrott.
Med den prioriteringen är det helt följdriktigt att den inom FN föreslagna konventionen om principförbud mot att inneha kärnvapen inte alls nämns i hennes inlägg i Aftonbladet. En sådan konvention kommer inte att få anslutning från en enda kärnvapenstat. Dessutom blir den en otjänst mot icke-spridningsavtalet. Detta centrala avtal kan undergrävas i stället för att stagas upp, då avtalets viktiga kontroll- och inspektionsmekanismer alldeles saknas i konventionen.
Margot Wallströms artikel stärker bilden att regeringen avser att inte ratificera konventionen, vars text i januari utsattes för en i sak förödande granskning i en utredning som ambassadören Lars-Erik Lundin hade uppdraget att genomföra.
Att regeringen, som ofta då nedrustning är på tal, har en vältalighet som innehåller en del orealistiskt önsketänkande hindrar inte att rätt väg väljs i fråga om substansen i utrikespolitikens nedrustningsfrågor.
Att NPT-avtalet behöver förstärkning och bättre kontroll visas inte minst av hur Pakistan överlät atomvapenteknik till Nordkorea, som sedan kunde importera de avancerade verktygsmaskiner som möjliggjorde byggande av interkontinentala missiler efter gamla sovjetiska ritningar.
Med Iran ingicks en överenskommelse som fick regimen i Teheran att lämna ifrån sig stora mängder klyvbart material som kunde ha använts i kärnvapen. Dessutom underkastade den sig närgångna inspektioner av ett slag som vare sig Donald Trump eller någon annan fått Nordkorea att godta. Det avtalet med Iran är också värt att slå vakt om.
Men det vacklar nu, med USA:s återupptagna sanktioner samt med den aggressiva iranska utrikespolitiken, inte minst i Syrien.
En fredlig väg ut ur denna eldfängda situation kan förmodligen bara gå via något slags nedtrappning eller fredsuppgörelse som kyler ned motsättningarna mellan Saudiarabien och Iran. Det är en mycket svår uppgift. Den blir inte lättare av den Trumpska oviljan och oförmågan till konstruktivt internationellt samarbete.
Ett stort hinder är också det som gjort allt nedrustningsarbete svårare igen, att antidemokratiska regimer i en rad viktiga länder är på offensiven. Då finns inte den grad av ömsesidigt förtroende som möjliggjorde skrotningen av mängder av kärnvapen efter att det kalla kriget tog slut.