Det bästa får aldrig bli det godas fiende. Särskilt inte när det handlar om hur vi ska locka människor att jobba i välfärden och säkerställa att verksamheterna håller högsta möjliga kvalitet utifrån dagens förutsättningar.
Det är mot den bakgrunden man ska se Skolverkets beslut att stötta obehöriga lärare och förskollärare (DN Debatt, 3/6). Och det gäller trots Lärarförbundens slentrianmässiga protest mot programmet, som de kallar en ”skenutbildning” (DN Debatt, 5/6).
För som Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson skriver är läget just nu att Sverige inte klarar av att bemanna klassrummen utan de obehöriga lärarnaoch det finns ingenting som tyder på att situationen kommer att ändas i närtid. Därför är myndighetens frågeställning helt rätt: Vad kan Skolverket göra för att barnen som undervisas av obehöriga lärare ska få så god undervisning som möjligt?
Den visar att Fredriksson har dagens elever i fokus, är lösningsorienterad och utgår från hur verkligheten är. Inte hur den borde vara.
Barnen och ungdomarna som undervisas av någon eller några av de cirka 30 000 personer som saknar lärarutbildning går i grund- och gymnasieskolan här och nu, och som mest i cirka ett decenniumframåt. De kan inte vänta på att lärarbristen blir löst.
Samma sak gäller bristen på förskollärare, som ingår i Skolverkets satsning. Knappt 40 procent av personalen i förskolan har en förskollärarexamen och i Sörmland är siffran 34 procent. För att komma till rätta med problemet låter några kommuner, bland annat Katrineholm och Nyköping, barnskötare studera till förskollärare på arbetstid (P4 Sörmland, 7/6).
Det är en praktisk lösning som liknar den inom sjukvården, där de flesta regioner erbjuder sjuksköterskor att vidareutbilda sig till speciallistsjuksköterskor med studielön.
Det här är ingenting som kommunerna och regionerna – och i Skolverkets fall staten – gör för att vara snälla mot personalen. Precis som andra arbetsgivare hade de föredragit att människor på eget bevåg sökte sig till vissa utbildningar, studerade på egen bekostnad och sedan skickade in sina jobbansökningar.
Men tyvärr understiger antalet personer som väljer den vägen vårt gemensamma behov av specialistsjuksköterskor, lärare och förskollärare. Underskottet går i första hand inte ut över fullmäktigeförsamlingar, verksamhetschefer eller fackförbundsledare. Det går ut över patienterna och deras säkerhet, eftersom vårdplatser tvingas stänga om det saknas rätt kompetens, och överde barn som riskerar att inte få den utbildning som de har rätt till. Det senare kommer i sin tur att påverka möjligheten för svenska arbetsgivare att rekrytera välutbildad arbetskraft och därmed Sveriges framtida konkurrenskraft.
Inga av de här kortsiktiga lösningarna betyder att offentliga arbetsgivare kan strunta i att tänka långsiktigt och försöka skapa så pass goda arbets- och lönevillkor att fler väljer att utbilda sig till välfärdsyrken på vanligt sätt. Dessutom krävs fler vägar in i framför allt läraryrket, med ökade satsningar på att få ämneskunniga personer att komplettera sina utbildningar med pedagogik.
För givetvis kommer Skolverkets stöttning av obehöriga lärare inte i närheten av att vara en komplett lärarutbildning och det är det heller ingen som har påstått. Men just nu står valet i många fall mellan att elever undervisas av en obehörig lärare eller av ingen alls.
Då är det minsta vi kan göra att rusta den obehöriga. Inte för skolans skull. Utan för elevernas.