Verbalt finurlig men på villovägar i ekonomin

Jämfört med företrädaren Lars Ohly stod Jonas Sjöstedt för en senkommen rörelse bort från det kommunistiska arvet inom Vänsterpartiet.

Jämfört med företrädaren Lars Ohly stod Jonas Sjöstedt för en senkommen rörelse bort från det kommunistiska arvet inom Vänsterpartiet.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ledare2020-01-16 15:24
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Språngbrädan mot toppen för Jonas Sjöstedt (V) var hans framgång i Västerbotten med hårt EU-motstånd. Han fick elva år i EU-parlamentet.

Med honom hände detsamma som med Miljöpartiet, fast mer långsamt och otydligt. EU:s positiva betydelse för reformpolitik blev allt svårare att förneka. Med klimatfrågor som centrala blev det orimligt att förkasta EU-samarbetet. Men först 2018 fick han med sig partiet på att halvhjärtat tona ned kravet att gå ur EU.

Motstånd mot demokratiernas samarbete var den linje han hade med sig från sin politiska skola i Kommunistisk Ungdom kring 1980. Så var det i all yttervänster som följde Sovjetkommunismen i att motarbeta västländernas samverkan. Men i dag har kommunisternas gamla roll som Moskvapartiet övertagits av europeisk extremhöger.

Jämfört med företrädaren Lars Ohly stod Jonas Sjöstedt för en förändring, då han blev partiledare 2012. Han gick bra ihop med dem som i kommuner lärt sig att ingå i koalitioner och ha mer respekt för ekonomiska realiteter. Så möjliggjordes budgetsamarbetet med S-MP-regeringen. V försökte samtidigt underminera sina partners genom att ensamma ta äran av sociala och andra utgiftsposter.

De sade sig hålla emot en påstådd högerlutning i regeringens ekonomiska politik. Den stora svagheten i Västerpartiets linje har dock förblivit att de, till skillnad från både liberaler och många socialdemokrater, inte tar hänsyn till hur den ekonomiska grunden för social trygghet skapas av starkt näringsliv och goda drivkrafter för arbete och investeringar. 

Ett kardinalfel på vänsterflygeln, ibland även hos högerpopulister, är att sätta likhetstecken mellan social rättvisa och sådan arbetsbeskattning och underskottspolitik som höll på att stjälpa välfärdssamhället och till sist drev fram den djupa 90-talskrisen.

Jonas Sjöstedts sista år som V-ledare har utmärkts av hot mot Stefan Löfven (S) om att rösta ihop med det antiliberala högerblock som är på väg att formas av SD, M och KD. Mer radikala ledamöter i riksdagsgruppen kan ha satt tryck på honom för en sådan taktik.

Sjöstedt har verbalt skickligt försökt hantera det – finurligt skrivna hotelser ska inte vålla att han får korten synade. Typiskt är hur ett ”ultimatum” om ”marknadshyror” utgår från en slagordsmässig vrångbild utan motsvarighet i januariavtalets text.

Att extremhöger, borgerlig konservatism och mer radikal vänster försöker sänka presidentkandidater eller regeringar i mittfältet är ett mönster i fler länder. I USA gav det makt till Donald Trump. I Frankrike skulle det ha blivit till Marine le Pen, en Putinallierad nyfascist.

Försök från KD och M att locka Vänsterpartiet till att fälla regeringen och öppna vägen mot makten även för SD bör vara en tankeställare för många tidigare alliansväljare. Hetsporrar i Sjöstedts parti borde också inse vad de kan bli utnyttjade till.

Jonas Sjöstedt drar sig tillbaka till familjen, med adress i Hanoi. Där kan han begrunda hur kommunistiskt styre känns på nära håll. För honom själv kan det ändå bli en lättnad.