Oförsonlig ton och påtryckningar som slår över i hot. På upploppet till partiledarvalet i Liberalerna har de hårda greppen kommit allt mer till allmän kännedom. Det senaste tilltaget, och det mest allvarliga, är en skriftlig uppmaning till Skåneombuden från länsförbundets ordförande, Torkild Strandberg, att antingen rösta på Nyamko Sabuni, som förbundet nominerat, eller stanna hemma.
Sägas bör att ledarstriden inte enbart kännetecknas av sådant fulspel. På många håll går det betydligt mer städat till. Åtskilliga medlemmar argumenterar för sina kandidater, och framför sina åsikter i procedurfrågor, utan att gå i hård konfrontation, i förhoppning att partiet ska kunna hålla ihop oavsett vem som blir partiledare.
Det är dock konflikten som sätter bilden.
För den som står långt från partipolitiken kan allt det förefalla lite väl häftigt. Samtidigt är det så här politisk maktkamp gärna ser ut. Det är mycket som står på spel för partiet och för enskilda politiker.
Kommer då Liberalerna att kunna hålla ihop? Ja, säger de allra flesta på en direkt fråga och kan inte annat. Ingen partiaktiv har något att vinna på att i detta läge tala om partisplittring eller på andra sätt bränna broar till sina opponenter.
Men det är skillnad mellan ord och verklighet. Inställningen till Januariavtalet med regeringen och Centern delade Liberalerna. På partirådet, det beslutande organet, röstade två tredjedelar för avtalet och en tredjedel emot. Bland de senare fanns ett antal ledande partiföreträdare. Alla inblandade, även förlorarsidan, försäkrade efteråt att de skulle respektera fattat beslut.
Partiledarvalet innebar dock i praktiken en fortsättning på den tidigare striden. Även om alla tre huvudkandidaterna – även Johan Pehrson – har intagit en vänta-och-se-linje om samarbetet med Socialdemokraterna, står det klart att Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag har motsatt syn på Liberalernas politiska orientering och samarbetsmönster. Medan Sabuni fokuserar borgerlig identitet vill Ullenhag se en friare roll för partiet. Allt detta hänger samman med skilda uppfattningar om vilka politikens främsta stridsfrågor bör vara. Det är inte den enda skiljelinjen mellan kandidaterna och deras stödtrupper, men en mycket viktig sådan.
Denna spänning kommer inte att försvinna när ledarvalet är över. Det handlar om strategi men även om ideologi och politiska självbilder där de skilda positionerna kan bli oförenliga inom ett och samma parti.
De allra flesta inser att en partisplittring kan bli förödande för Liberalerna. Det finns dock mindre dramatiska vägar, som att ett betydande antal partiaktiva stillsamt lämnar sina uppdrag och/eller partiet.
De senaste dagarnas tillspetsning av ledarstriden har samtidigt bekräftat att stödet för Erik Ullenhag är starkare än vad processen hittills har visat. Debattartikeln i lördagens Expressen, där elva ombud från länsförbund som har nominerat Sabuni meddelar att de kommer att rösta på Ullenhag, visar att utgången är långt ifrån given. Ombuden har enligt reglerna rätt att ta självständig ställning, något som många av dem kommer att utnyttja.
Det är inte läge för kandidatavhopp. Ledarstriden bör föras hela vägen till landsmötet på fredag.