Ledare: Välfärd och starka statsfinanser hör ihop

Pandemin påverkar Sverige en tid till. Men i ekonomisk politik behöver blicken åter flyttas till det långsiktiga.

Riktade stöd som kom till 2020 bör avvecklas så snart det går, när vaccinationer blir gjorda. Depressionen i en rad särskilt hårt drabbade yrken kan snart följas av nyanställningar för att möta en stor uppdämd efterfrågan.

Budgetpolitiken som stärkte Sveriges statsfinanser har hållit måttet i två kriser efter varandra. Den möjliggjorde kraftfulla stimulanser både under både den internationella finanskrisen kring 2010 och nu i pandemikrisen. Fler allvarliga lägen kan inträffa, orsakade av  pandemier, klimatskador, internationell finansoreda eller krig som stör världshandeln. Då kommer välordnade offentliga finanser att behövas.

Erfarenheten av pandemin är inget skäl att återgå till varaktiga budgetunderskott där driftsutgifter i stat och kommuner finansieras med lån. Investeringar i produktiva anläggningar, som kraftverk och kraftledningar, är en annan sak

Det mest slående i regeringens ekonomiska vårproposition är hur Sverige, liksom övriga Norden, klarat sig med långt mindre skador på ekonomi och välfärd än många andra länder. Dryga tre procent av produktion och nationalinkomst gick förlorade 2020. Det kan väntas vara återställt efter 2021. Men på finansministern, liksom en del oppositionsföreträdare, lät det som om budgetpolitikens stora fråga nu var brist på jobb och växande långtidsarbetslöshet. Det var överdrivet.

Pandemikrisen har gett ett tillfälligt ekonomiskt tapp i samma storleksordning som finanskrisen 2010-11. Båda var långt mindre och lättare att övervinna än den djupa 90-talskrisen efter att det sena 80-talets inflationsbubbla spruckit.

Utmärkande för pandemikrisen är i stället hur ojämnt den slagit. Industri, byggande, skogsbruk och offentlig sektor är tämligen oskadda. Delar av privat tjänstesektor och handel samt kultur- och föreningsliv har drabbats hårt och delvis lamslagits. Det har motiverat en rad riktade stödåtgärder, men inte allmän utspridning av köpkraft med breda skattesänkningar och bidrag.

Sådana krav har dock varit många, från näringslivsorganisationer, moderater och andra. Ett svåröverträffat rekord hålls dock tills vidare av det Åkessonska SD-partiet. Så sent som i november yrkade de på att hela 92 miljarder skulle spridas jämnt över alla medborgare – lika mycket per person till dem vars inkomster var helt oberörda av krisen som till dem som faktiskt var drabbade.

Vad vi nu i stället behöver är genomtänkta prioriteringar. De äldre över 80 år blir omkring 60 procent fler fram till 2035. Utbyggd och förbättrad äldreomsorg, samt mer förebyggande hälsovård även för äldre, är då det verkliga behovet för den åldersgruppen. Det är alltså inte utdelning av köpkraft, med särskilda skattelättnader eller skattefinansierade tillskott av icke intjänad pension.

Arbetsmarknaden kommer till stor del att rätta till sig själv efter pandemikrisen. Det är för dem som har en svag ställning och behöver utbildning och praktik som det behövs mer av särskilda åtgärder.

Välfärd och starka statsfinanser hör ihop, och båda kommer av att många är i arbete. Skattereformen som står inskriven i januariavtalet behöver genomföras, med omflyttning mellan skatter, så att bördan på arbetsinsatser lättas.