Ledare: Vad vill motståndarna till amnesti göra i stället?

Vad ska hända med de flera tusen ensamkommande unga som saknar varaktigt uppehållstillstånd? Den svenska politiken är uppdelad i dem som söker lösningar och dem som säger nej till alla förslag, utan att föreslå något själva.

Den skiljelinjen syns tydligt efter onsdagens besked från regeringen att göra det lättare för ensamkommande att stanna.

Bakgrunden är denna: Ett stort antal ensamkommande, främst afghanska killar, anlände till Sverige runt 2015, ofta utan godtagbara identitetshandlingar.

Från våren 2017 gavs medicinska åldersbedömningar en större roll i avgörandet av deras ålder. Metoderna har fått tung kritik, bland annat i Svenska Dagbladets granskning, för att hålla låg kvalitet och vara osäkra.

Långa handläggningstider har gjort att många hunnit fylla 18 år vid beslutstillfället och därför bedömts som vuxna, samtidigt som de ofta har varit i Sverige i flera år och hunnit rota sig.

Till saken hör att det har varit svårt att utvisa dessa personer till Afghanistan på grund av dåligt och skiftande säkerhetsläge. Om man med denna takt skulle tvångsutvisa dem alla, skulle det ta ett par decennier.

Den så kallade gymnasielagen ger ett andrum, visar de omkring 9 000 personerna en väg till ett liv i Sverige och i vissa fall ekonomisk trygghet här och nu. Ansvaret för deras boende och försörjning har dock hamnat mellan myndighetsstolarna, samtidigt som kraven på att klara gymnasiestudierna och därefter snabbt skaffa sig egen försörjning är alldeles för hårda. Jobbkrisen till följd av coronapandemin har försvårat situationen ytterligare. 

Många ensamkommande har hamnat i en skuggtillvaro. De är bostadslösa och förlitar sig på välgörenhet för att överleva. Andra dras in i missbruk, utnyttjas av kriminella eller används som billig arbetskraft. 

På onsdagen presenterade därför regeringen två saker som kan förbättra situationen. För det första föreslås en mildring av arbetsvillkoren. Man får ett år på sig att söka jobb med ett års varaktighet – i stället för dagens sex månader och två år – samt på ett nytt sätt kunna kombinera studier med arbete för att klara försörjningskraven. 

För det andra föreslår regeringen att personens vistelsetid och anknytning till Sverige ska få större betydelse om personen kan få uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Ett nyckelvillkor är att uppehållstillstånd fortfarande förutsätter ”ömmande omständigheter”. Det återstår att se hur de tillämpas i dessa fall. Förhoppningsvis innebär det att alla unga ensamkommande som nu svävar i ovisshet får stanna i Sverige.

Kritiken var väntad, militant tjurig från SD och allmänt armviftande från L, M och KD. Men bakom allt skrik och färgstarka retoriska figurer är en grundläggande fråga obesvarad: Vilken lösning vill motståndarna se i stället?

Är det att tvångsutvisa alla? Med vilka resurser, vilken tidsplan och till vilket mänskligt pris? Är det att göra ingenting? Den uppfattningen kan man ha, men i så fall meddela den i klartext och säga att man därmed accepterar att flera tusen unga människor fortsätter leva i en skuggtillvaro.

Möjligen inser alla dessa kritiker, åtminstone i L, M och KD, att en amnesti är oundviklig men vill inte ta ansvar för att genomföra den. 

Låt gå för det. Inom Liberalerna och Kristdemokraterna finns opinioner för att låta de ensamkommande stanna. Riksdagsmandaten från S, MP, C och V, tillsammans med några avhoppare från L och KD, räcker för en de facto amnesti. Ju förr det sker desto bättre.