Även vackra ord förpliktar. Det bör man hålla i minnet under internationella kvinnodagen 8 mars. Många partier och organisationer vill, av förklarliga skäl, uppmärksamma denna dag för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Det syns inte minst på debattplats i tidningen.
Många debattörers engagemang för kvinnors rätt till liv och frihet är genuint. Samtidigt finns det organisationer och partier som behöver fundera över vad de gör för att världen och Sverige ska bli en tryggare och friare plats för kvinnor och flickor.
Den debattartikel som Sörmlands moderata riksdagsledamöter Anna af Sillén och Ann-Sofie Lifvenhage står bakom är ett sådant exempel. I den gör de "en tydlig markering om nolltolerans mot hedersförtryck". De listar sådant som den M-ledda (och SD-understödda) regeringen gjort och ska göra för att pressa undan den sortens våld mot och kontroll av kvinnor som genomförs i en påstådd heders namn. Och en del av det kan säkert göra nytta. Samtidigt är det inte säkert att en annan regering eller riksdag skulle motsätta sig hela eller väsentliga delar av denna åtgärdslista.
Men än viktigare: Slutar Moderaternas engagemang för att tränga undan hedersförtrycket vid Sveriges gränser? Förvisso är det senaste årtiondets positionsförflyttningar och brutalisering av svensk flyktingpolitik en härdsmälta som fler än M bidragit till. SD har eldat på den för att senare mer eller mindre adopteras av flera andra partier, däribland M och S. Generositet och medmänsklighet har brännmärkts.
För några av de som först drabbas av sådan uppeldning är kvinnor och flickor. När familjeåterföreningar begränsas är det oftast dem som inte får flytta dit fadern eller maken bor. Detta trots att samma personer, om de anlänt till Sverige tillsammans med mannen, sannolikt skulle bedömts ha samma skyddsbehov. Genom återförening kan samma personer undkomma riskfyllda färder på farliga gummibåtsresor över Medelhavet.
En flyktingpolitik som gör det svårare att beviljas asyl driver dessutom fler människor under jord. Väl där tvingas de leva i den svarta ekonomin med knarkhandel, skjutvapen, utnyttjande och som är särskilt farligt för kvinnor och barn. Samma människor kanske flyr en förtryckande make, familj eller släkt.
Regeringens kraftiga kapningen i den så kallade flyktingkvoten är också ett hårt slag mot kvinnor och barn. Sverige har nyligen gått från att ta emot omkring 5 000 kvotflyktingar om året, varav sisådär hälften varit kvinnor och flickor. Idag ligger samma tak på 900 personer. Och under förra året överfördes enbart 300 av dessa till Sverige. Något mer än hälften var kvinnor och flickor.
Antalet kvotflyktingar överförda från läger kan givetvis variera från år till år – av lite olika och praktiska skäl. Men även om Sverige tagit emot 900 kvotflyktingar förra året, och samtliga varit kvinnor, är det många färre än de nästan 1 900 kvinnor och flickor som togs emot 2022. Sådana siffror är obekväma för regeringstrogna kring den 8 mars. Detta styres vilja att skydda kvinnor och flickor undan förtryck och andra hemskheter kan klart ifrågasättas.
Partier som vill uppfattas som trovärdiga i jämställdhetsfrågor kan inte bete sig så här oseriöst. De behöver ta till sig denna verklighet och inte stanna vid klyschor och fördömande.