Däremot är det nog inte så illa uträknat av Jonas Sjöstedt att ju mer han talar om "vinster i välfärden", desto större möjligheter har han att undvika att uppmärksamheten riktas på vad partiet står för i en rad andra frågor – eller rentav på partiets långa historia, som det tidigare VPK fortfarande inte lyckats göra upp med.
Ändå händer det både ett och annat i ex-VPK. Skiftet från Lars Ohly till Jonas Sjöstedt var ingen personfråga utan betydelse. Ohly blev partiledare efter att under lång tid ha varit ledande företrädare för den hårdare falang där det inte ens smusslades med att se kommunist som en hedersbeteckning.
Än viktigare är förmodligen att V på lokal nivå samlar erfarenhet av att ta ansvar och bry sig om ekonomi. Sådant ökar distansen till andan från 68-vänsterns blandning av ekonomisk vårdslöshet, marxistisk teori och sympatier för diktaturer och antidemokratiska våldsrörelser.
Lokalt har vänsterpartister vant sig vid att samverka med socialdemokrater på de senares villkor, och även vid enstaka koalitioner med icke-socialistiska partier. Att kommunstyrelseordföranden Stig Henriksson i Fagersta – mer eller utfrusen under Ohlys styre – nu blev inröstad i partistyrelsen var ett tecken på att en del ändras under Sjöstedts ledning.
Inför valet passar det både Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt att uppträda som om Vänsterpartiet inte kan räkna med kanslihuset. Vad som händer i höst kan vara en annan sak. Men helhetsbilden förblir att Vänsterpartiet har så mycket ouppklarat med sin egen historia, och så liten inre förståelse för vad en realistisk regeringspolitik måste innebära att det är ytterst osannolikt att det skulle fungera i regering, så som de socialistiska vänsterpartierna i Norge och Danmark, liksom Vänsterförbundet i Finland, faktiskt gör eller tidigare gjort.
Sammanlevnaden inom Vänsterpartiet av extremism och kommungrå vardagspolitik och rätt hejdlös populism är ett komplicerat kapitel. På kongressen uppträdde som vanligt ex-ledaren C H Hermansson, som under många år hyllade Stalins diktatur och massmord, men sedan ledde dubbelspelet där VPK låtsades ha frigjort sig men behöll broderpartiförhållandet till länder med Sovjetsystem
Å andra sidan bekräftades uteslutningen av en framträdande sympatisör till Revolutionära Fronten. Ett av Sjöstedts problem är att gränsen mellan hans parti och våldsvänstern på en del håll är oskarp. Åtminstone partiledaren själv vill tydligen bli kvitt den belastningen.
Jonas Sjöstedt har ändå svårt med konsekvens och sammanhang när han vill verka särskilt duktig på att kritisera SD för deras extremism och rasism. Flera andra partier är där mer trovärdiga än vad V kan vara. Hade Sjöstedt önskat bli bättre tagen på allvar skulle han dessutom ha hindrat att V deltog i att acceptera erbjudandet från just SD, att med en "enad opposition" fälla ett av regeringens skatteförslag.