En statsbudget, som den som läggs fram i dag, är full av detaljer. Många brukar vara viktiga, åtskilliga kan ha nyhetsvärde. Men de kan också skymma huvuddrag i den ekonomiska politiken, med större betydelse på längre sikt eller i sämre tider.
Nu är det den första fullständiga budgeten efter fyrpartiöverenskommelsen om ett innehållsrikt regeringsprogram, med en rad omfattande reformpaket där genomförandet ofrånkomligen fördelas över en rad år. I programmet från januari finns även en mängd fristående, ofta mindre frågor, med ett stort inslag av saker som ett eller flera av de fyra deltagande partierna varit angelägna att få med.
En del av detta kommer i den här budgeten, men bör med fördel bedömas som delar av en helhet som kan komma på plats först efter utredningsarbete, kompromisser och avvägningar i målkonflikter. Det gäller inte minst skattepolitiken, där ett större reformpaket behövs efter att delar av skattesystemet frätts sönder av undantag, kryphål och dolda subventioner. Inte minst på kapitalsidan.
Skatteförslagen som nu läggs fram till beslut, eller är nära genomförande, bör inte bedömas som lösryckta bitar, utan efter sin roll i en bredare, flerårig översyn av skattepolitiken. Förutom sådant som inkomstskatteskalor – och en beskattning av bank- och försäkringssektorn som blir mer likvärdig med handels- och industrisektorn – finns här en kommande omläggning av reseavdragen, med mer hänsyn till avstånden och hårdare regler för bilpendling i storstadsregioner. Det senare får betydelse även för miljöpolitiken.
Den senaste tiden har politisk debatt i stället präglats av kortsiktighet och slagordsmässig koncentration till ämnen av mindre betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Oppositionspolitiken i landet är i dåligt skick.
Men även på andra håll försummas att de fyra partiernas arbetsprogram från januari har bredd och innehåll som, om det fullföljs, kan övervinna en nästan tioårig svacka i svensk ekonomisk reformpolitik.
Det är bra att minnas hur det nästan alltid finns ett mångårigt avstånd i tiden mellan viktiga ekonomiska beslut i politiken och de mest betydelsefulla effekterna på arbetsmarknaden och i näringslivet.
De senaste årens höga sysselsättning i yrkesarbete i Sverige och goda utveckling av löner och levnadsstandard blev möjliga tack vare att mycket gjordes rätt, i regeringen, riksbanken och industrins viktiga arbetsmarknadsorganisationer, under den dramatiska finanskrisen 2009-10. Sverige kom igenom denna snabbt, utan att efteråt släpa på kvarnstenar i form av illa sanerade banker som blivit för svaga för att sköta sina uppgifter gentemot näringslivet.
Än viktigare är den långa reformperiod som på allvar började vid slutet av 1980-talet med bland annat en stor skattereform och flera avregleringar, och sedan fortsatte under växlande regeringar fram till omkring 2010.
Där lades grunden till att Sverige haft en bättre ekonomisk utveckling än en rad liknande länder på senare år.
Regeringen, de samverkande partierna C och L, och oppositionspartier borde alla vara bättre på att komma ihåg hur det gick till. Det mesta som blivit verkligt betydelsefullt från pensionsreform till jobbskatteavdrag har blivit förankrat från början, eller godkänt i efterhand, på båda sidorna om den tidigare blockgränsen.
Den gränsen är nu allt mindre relevant.