Vård, skola, omsorg – och utrikespolitik. Nej, så brukar det inte låta när väljare rankar sina hjärtefrågor. Utrikespolitik hamnar sällan i topp.
Samtidigt bör partierna inte underskatta utrikespolitikens betydelse i valrörelsen. I dag är Sveriges befolkning mer mångkulturell än någonsin, och allt fler svenska väljare påverkas av vad som sker i världens oroshärdar eftersom de har släkt eller vänner där. Dessutom är utrikesfrågor högaktuellt nyhetsstoff med anledning av konflikten i Gaza, inbördeskriget i Irak och situationen i östra Ukraina.
Konflikten i Israel/Palestina har en särställning i jämförelse med andra krig. Den engagerar betydligt fler än dem som har en direkt koppling till den.
Det märktes inte minst när Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven för några veckar sedan skrev ett tämligen försiktigt inlägg på sin Facebooksida om den senaste tidens upptrappning. Han beklagade sig över de civila palestinska dödsoffren, samtidigt som han menade att Israel har rätt att försvara sig mot de raketer som terroristorganisationen Hamas skjuter mot landet.
Direkt möttes han av kritik från dem som ansåg att han inte hade fördömt Israel i tillräckligt starka ordalag. Vissa yrkade till och med på att han skulle ta tillbaka sitt uttalande. Det visar att det faktiskt finns de som tycker att det är viktigt vad deras framtida statsminister anser i utrikesfrågor.
Men utrikespolitik handlar om mer än om ställningstaganden i enskilda sakfrågor. Det handlar också om trovärdighet och erfarenhet. Den som gör anspråk på att bli Sveriges statsminister måste kunna representera landet utomlands och inge respekt.
I förra valrörelsen visade det rödgröna regeringsalternativet att deras trovärdighet i utrikesfrågor var närmast obefintlig. I ett dokument inför valet deklarerades högtidligt att man krävde att USA skulle dra sig tillbaka från sina militärbaser runtom i världen. Hur den rödgröna trion skulle kunna tvinga USA att göra något överhuvudtaget var det inte riktigt någon som visste, inte ens de rödgröna själva. Det blev ett regelrätt fiasko.
Svenska politiker med erfarenhet av utrikespolitik kan däremot skänka strålglans till en valrörelse. Det är ingen slump att Löfven nyligen höll en presskonferens med Margot Wallström, en socialdemokrat som tidigare har haft uppdrag inom FN och EU och som anses vara en tänkbar utrikesminister i en rödgrön regering. Trots att få kan peka på vad Wallström egentligen har uträttat ses hon som en politisk superstjärna som kan agera vallokomotiv.
Utrikespolitiska frågor kommer inte att avgöra valrörelsen. Men de politiker som tar för lätt på svenskars engagemang i utrikesfrågor begår ett stort misstag.