Bygga lite och bygga dyrt. Det är vad bygg- och kommunsektor, samt bostads- och skattepolitik tillsammans uträttat för nyproduktionen av bostäder. Det har inte kommit plötsligt, utan har pågått åtskilliga år, med bostadsbrist och prisstegringar.
Om alla förlorade på det skulle det förstås inte kunnat fortsätta. Men i byggbranschen och bland dem som redan äger har det kunnat bli goda förtjänster på att det byggs lite och dyrt. För andra har det varit mindre lustigt. Arbetsmarknaden har störts och ekonomiska klyftor ökat.
Till det intressanta i en rapport i förra veckan hör att förslagsställarna faktiskt gett sig på just en del mekanismer som varit ekonomiskt gynnsamma för en del parter, men hållit nere byggandet. Från förre statsministern Göran Persson (S), förre riksdagsmannan Olle Wästberg (FP) och tidigare borgarrådet och generaldirektören Agneta Dreber, tidigare grönare men nu liberalare, kan man inte vänta en räddhågsen minimilista.
Det bör dock hållas i minne att Nordea, NCC och ingenjörsfirman Tyréns betalat kalaset åt den politiska konsultbyrån JKL, där Göran Persson ju lägger en del arbetstid. Resultat har det blivit, även om realism och lämplighet varierar, och även om en del är kanske alltför trevligt för bolagen som stått för räkningarna.
Men klart värdefull är tonvikten på längre serier och mer industriellt och rationellt byggande, som kan ge fler möjlighet att skaffa nybyggd bostad. Byggnormer och regler behöver bli mer likartade mellan grannländerna och inom EU, så att en rad konkurrenshinder mjukas upp.
De kommunala planprocesserna har i hög grad blivit mekanismer för att ge övertag åt dem som vill hindra byggande. Projekt stoppas eller krymps. Ofta blir det sedan lönsamt just för dem som lärt sig hur man tjänar på att bygga lite och bygga dyrt.
Förutom en översyn av planregler har de tre en tänkvärd syn på hur en ökad statlig aktivitet bör sättas in. Ofta landar bostadspolitiska diskussioner i nya eller ökade subventioner till byggandet, och de blir lätt kostnadsdrivande
I stället föreslås att staten satsar mer på den infrastruktur som möjliggör ökat byggande. Modellen är inte ny, den användes i det senaste spår- och byggpaketet som manglades fram i Stockholmsregionen.
De stora investeringarna i järnvägarna i Mälardalen har underlättat pendling och förbättrat arbets- och bostadsmarknader. Snart ökar kapaciteten för pendlande i Sörmland ännu mer och detta måste användas för mer bostadsbyggande. Förslaget är dessutom att staten ställer krav, kommuner som inte lovar att bygga blir utan infrastrukturpengar. Det finns många ställen i Mälardalen där det skulle kunna göra god verkan.
Skatte-, bidrags- och kreditmarknadsförslagen i rapporten är inte alls lika klockrena: Farhågorna för överskuldsättning bör exempelvis tas på större allvar, skattesystemet behöver framför allt bli mer arbetsvänligt och likformigt – och bostadsbidrag gör det mindre lönsamt att arbeta.
Men redan tankarna på konkurrens, längre serier och en statlig koncentration på att använda spår och vägar som hävstänger är värdefulla bidrag till att lösa upp bostadsknutarna.