”Nu är det upp till bevis för regeringens samarbetspartier att visa att de också prioriterar välfärd och trygghet för Sveriges löntagare framför nya skattesänkningar.”
Så avslutar Fredrik Olovsson (S), sörmländsk riksdagsledamot och finansutskottets ordförande, sin debattartikel i måndagens tidning.
Den uppfordrande tonen mot samarbetspartierna Centern och Liberalerna är ny. Men den påstådda konfliktlinjen är gammal och utsliten. ”Välfärd” – denna gång med tillägget om a-kassa – ställs mot sänkt skatt.
Beskrivningen är dock falsk. Socialdemokraterna prioriterar inte pengar till kommuner och regioner före allt annat. Inte heller säger S nej till alla skattesänkningar, utan bara till vissa av dem.
I årets budget drev Socialdemokraterna igenom sänkt skatt för pensionärer till en kostnad för statskassan på över fyra miljarder kronor per år. Under våren fick partiet igenom en höjning av pensioner från nästa år, via statsbudgeten. Även det beräknas kosta omkring fyra miljarder årligen.
Så har det alltid sett ut i socialdemokratisk ekonomisk politik. I ena stunden tecknar partiet en skarp politisk skiljelinje och ställer sig på ”välfärdens” sida. I andra stunden suddar man ut den linjen genom att ofinansierat dela ut olika stöd till hushållen, sänka vissa utvalda skatter och, inte minst, acceptera skattesänkningar som gjorts av andra. Det sista gäller framför allt jobbskatteavdraget.
Årets situation är speciell. Nu finns inget reformutrymme i egentlig mening. Den ekonomiska aktiviteten sjunker sett över året och BNP minskar. Men det betyder inte att de statsfinansiella prioriteringarna bör vara mindre skarpa. Tvärtom bör man vara återhållsam med ofinansierade utgifter och motverka höjningen av statsskulden.
Det betyder också att regeringen och samarbetspartierna bör titta mer noga på statens inkomstsida. Där finns en del att göra, som den oskäligt milda beskattningen av dyra bostäder och den spretiga och totalt sett låga momsen.
Här är alla partier som ingått Januariavtalet – S, MP, C och L – svaret skyldiga. Alla fyra talar högt om sådant som är bekvämt, om ökade bidrag och sänkta skatter, men är väldigt försiktiga eller helt tysta om sådant som går emot vissa väljargrupper och möter motstånd från intresseorganisationer.
Det måste ändras, inte minst för att budgetarbetet bör hänga samman med en central punkt i Januariavtalet, som säger att ”en omfattande skattereform” ska genomföras. En sådan reform betyder att vissa skatter sänks medan andra höjs. Det är dags att tänka till och tala ur skägget om detta.