Med Storbritannien på väg ut ur EU – och in i självvald isolering – och med Tyskland mitt i ett ledarskifte, tar Frankrikes president Emmanuel Macron större plats som europeisk ledare. Han driver på för fördjupat EU-samarbete, bygger nya allianser i EU och söker en ledande roll i den globala säkerhetspolitiken.
Ett led i det sistnämnda var beslutet att ta emot Rysslands president Vladimir Putin på arbetsbesök denna vecka.
Ett sådant möte är lätt att kritisera. Vad har Putin gjort nyligen för att förtjäna att sola sig i glansen av Frankrikes president? Ryssland fortsätter sin ockupation av Krim och östra Ukraina. Under det senaste året har Ryssland kidnappat ukrainska sjömän, som man fortfarande håller i fångenskap, samt aktivt börjat dela ut ryska pass till invånarna i de ockuperade områdena i Donbass.
Den ryska regimen fortsätter också underblåsa splittring i västliga demokratier med hjälp av sina mediekanaler och inflytandeagenter och ger fortsatt omfattande militärt stöd till mördarregimen i Syrien.
I veckorna har den ryska diktaturen även visat sitt fula tryne på hemmaplan, när man brutalt slagit ner fredliga demonstrationer i Moskva.
Men den här typen av toppmöten kan ändå vara meningsfulla. När allt kommer omkring finns det områden där demokratiska stater och Ryssland har gemensamma intressen. Det gäller exempelvis en del handelsfrågor och konflikthärdar som den i Hormuzsundet.
Men även i spörsmål som orsakat bortfösningen av Ryssland från de civiliserade staternas krets finns det ett värde att hålla kontaktvägarna öppna. Det gäller framför allt kriget i östra Ukraina, en fråga som Macron placerade högt upp på mötesdagordningen.
Ansvaret för att avsluta kriget i Ukraina ligger helt och hållet på Ryssland. Det var Moskva som startade det och håller liv i det, och skulle kunna få slut på allt redan nästa vecka.
Det är dock inte så Putin vill ha det. Han önskar överlämna formell kontroll över de ockuperade områdena till Ukraina men fortsätta använda dem för inflytande över ukrainsk politik. Exempelvis genom att en ny författning ger territorierna veto över Ukrainas utrikesrelationer, samtidigt som Ryssland de facto kontrollerar de nya administrativa enheternas politik, rättsväsende och annat av betydelse.
Men vid sidan av denna tills vidare låsta huvudfråga finns en mängd delfrågor där förhandlingarna måste fortgå och där problem kan lösas under tiden. Det handlar om försörjningen för de miljontals ukrainska medborgare som lever på ockuperat område – el, vatten, gas, humanitära transporter, utbetalning av pensioner med mera – liksom om sådant som fångutväxling.
Det är viktigt att Ryssland hålls utanför mellanstatliga samarbeten som markerar värdegemenskap, som G7. Möten som det i Frankrike är en annan sak. De är forum för sakdiskussion liksom tillfällen att öga mot öga och inför medier, med Rysslands president i rummet, framföra relevant kritik mot den ryska ledningens agerande utrikes och inrikes.