Joyce Kimwaga Lundin har varit verksam i olika föreningar, företag och projekt i drygt ett decennium. Verksamheterna har alla haft goda syften och ansökningarna om stöd från det offentliga har fallit i god jord. Kurirens granskning visar att hon i de olika projekten fått mer än 13 miljoner kronor i stöd från Nutek och dess efterföljare Tillväxtverket, EU:s regionala utvecklingsfond, Europeiska socialfonden, länsstyrelsen och Katrineholms kommun.
Det har uppenbarligen inte varit svårt att skapa projekt och i den bemärkelsen måste Joyce Kimwaga Lundin ses som en sann entreprenör – att se möjligheterna och dra nytta av dem. Men när granskningen nu visar att många projekt dragits igång utan en uppriktig vilja att nå de uppsatta målen – ja, då måste verksamheterna ses i ett annat ljus.
Även om Kimwaga Lundin uppenbarligen tagit genvägar och fyllt rapporterna om verksamheterna med mycket luft, vilket med emfas måste kritiseras, så ligger inte hela skulden till som inträffat på henne.
För om någon slutsats ska dras så faller ett tungt ansvar också på de bidragsgivande instanserna. Det är ett memento som förtjänar nationell uppmärksamhet.
Tillväxtverkets regionala representant säger i Kuriren att man i stort sett litar på de uppgifter som man får in. Vissa kontroller görs ibland och stickprov utförs. Men det mesta tas för sanningar som inte ifrågasätts. Det är rutiner som måste förändras.
Bidrag har en stark dragningskraft på alla. Det är inte bara inom det privata näringslivet, hos organisationer och föreningar som den lockelsen finns. Också kommuner och landsting söker bidrag från staten och från EU. Det har blivit viktigt att äga EU-projekt, som ska användas till att öka sysselsättningen eller utveckla näringar.
I många fall går allt rätt och riktigt till. Men i väldigt många fall är det tveksamma resultat som uppnås i projekten. Pengarna kommer helt enkelt inte till den nytta som de är ämnade till.
Hur många miljarder som totalt sett ges i bidrag och stöd från EU, staten, landsting och kommuner är det förmodligen ingen som vet. Men vad som står klart är att kontrollen och uppföljningen av vad som händer med dessa pengar är bristfällig. Riksrevisionen och offentliga organs revisorer gör inte sådana uppföljningar.
Inte bara i dåliga tider, utan alltid, bör samhället sträva efter att använda skattepengarna så effektivt som möjligt. Så sker inte. Uttalade och vällovliga syften tas för givna och även om resultaten förfalskas eller uteblir finns en klar tendens till att bidragsgivarna blundar för fakta i ambitionen att göra gott och – att göra slut på tilldelade medel. Sker inte det krymper ju anslagen…
"I väldigt många fall är det tveksamma resultat som uppnås i projekten"