Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Det målet har Socialdemokraterna satt upp. Förra veckan presenterade en av partiet tillsatt forskningskommission, ledd av Mårten Palme, förslag på hur det ska gå till.
Låt oss ta målet först. Det är i bästa fall meningslöst. Det är sant att många EU-länder har lägre andel arbetslösa än Sverige, 2012 var de nio. Men bilden är missvisande. De allra flesta av dem har färre personer i arbetskraften. Det hänger i huvudsak samman med en hög andel hemmafruar, låg pensionsålder eller både och.
En jämförelse av sysselsättningsgraden, som visar hur stor andel av ett åldersspann arbetar eller studerar, hamnar Sverige i EU-topp. Kanske är Sverige rent av bäst i EU.
2012 är det senaste året med jämförande data från EU:s statistikorgan Eurostat. Enbart ett EU-land, Nederländerna, hade då en högre andel sysselsatta i åldern 15 till 64 år än Sverige – 75,1 procent mot Sveriges 73,8. Men – Nederländerna har en anmärkningsvärt hög andel deltidsarbetande i sina siffror. 77 procent av de sysselsatta holländska kvinnorna arbetar deltid. I Sverige är motsvarande andel 39 procent.
Men Socialdemokraterna söker alltså topplaceringen sett till andelen arbetslösa, vilket betyder att Sverige ska jaga ikapp hemmafrunationer som Rumänien och Malta.
I debatten förekommer också en del missförstånd kring utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden under de senaste sju åren. Sysselsättningsgraden i åldersgruppen 16-64 år ökade mellan 2006 och 2013 från 74,5 till 75,5 procent, sett till årsgenomsnitt. Detta trots en stor finanskris däremellan och trots att arbetskraften har blivit större. Antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning minskade under samma period från 550 000 till 360 000 personer. Antalet sjukskrivna minskade från 190 000 till 140 000 – sjukfrånvaron sjönk med 30 procent.
Den sammantagna bilden är att Sverige befinner sig långt ifrån de retoriska figurernas massarbetslöshet.
Men det finns ändå problem på arbetsmarknaden och en del allvarliga sådana. Långtidsarbetslösheten har ökat betydligt. Det hänger delvis samman med att många människor som tidigare stuvades undan i långtidssjukskrivningar har blivit arbetssökande. En annan orsak är de många unga som inte fullföljt gymnasiet. De har svårt att hävda sig på en arbetsmarknad som kräver allt mer kunskap och där många enklare jobb har försvunnit.
De flesta dessa trender fångas upp av den socialdemokratiska forskningskommissionen. Det är bra. Förhoppningsvis kan det hyfsa debatten och få bort de mest osakliga svartmålningarna av sysselsättningsläget.
De konkreta förslagen är goda eller åtminstone tänkvärda. Dit hör en hög a-kassa som höjs i takt med inkomstnivån, förlängd obligatorisk skolgång och en utformning av sociala avgifter så att arbetsgivaren uppmuntras att ge fast anställning.
Men knappt något av förslagen omfamnas helhjärtat av det socialdemokratiska partiet. Inte heller är de det trollspö mot arbetslösheten som det stora oppositionspartiet emellanåt låtsas äga. Under förstoringsglaset är den svenska arbetsmarknaden mer komplicerad och trenderna mindre entydiga än vad det kan formuleras i ett första maj-tal.
Och Socialdemokraternas jobb-mål är fortfarande obegripligt.