Är det något som förenar de tre – eller med Fi fyra – partierna i det som ska föreställa vänsterdelen av oppositionen, så är det att det inte går ihop för dem. De är så gärna för mer utgifter betalda med skatter, både i bidrags- och trygghetssystem och i kommun- och landsting. Men de har svårt för sådan politik som möjliggör att det blir inkomster och skattebaser som utgifterna ska hämtas ur.
Välfärd kräver arbete. Alla fem oppositionspartierna, även det bruna till höger som i flera delar liknar de röda, har ett inre och envist motstånd mot insikten att välfärd då också kräver att skatterna måste vara sådana att det lönar sig att arbeta.
Välfärd vilar på arbete, men inte bara på arbete. Välfärd kräver företag, den kräver kunskap och den kräver energi – närmare bestämt koldioxidsnål eller koldioxidfri energi.
En tänkt vänsterblocksregering Löfven skulle få den märkliga egenskapen att statsministern personligen visserligen skulle vara känd – eller före detta känd – anhängare av den energipolitik som gjort att Sverige blivit bäst av alla industriländer på låga koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen. Men oavsett om en sådan regering skulle innehålla ett, två, tre eller fyra partier skulle statsministern stå inför att motsatt uppfattning i olika grad skulle behärska alla regeringspartierna, även hans eget.
Svensk energipolitiks kärna kom till 1975-79, den överlevde folkomröstningen 1980, och har kompletterats med främst biobränsle för el och fjärrvärme. Den var inte tillräcklig – men däremot nödvändig – för att förena jobb och välfärd med att utanför transportsektorn bryta det tidigare förödande stora fossilberoendet, med tillhörande säkerhetsrisk i beroendet av oljediktaturer.
Det är på liknande sätt nu. Klimathotet har vuxit, likaså ett säkerhetshot i vårt grannskaps beroende av gasrör från Putin. Kärnkraftdelen i energipolitiken är nu i ännu högre grad nödvändig, om vi verkligen ska nå fram till ett minimalt beroende av växthusutsläpp. Men kärnkraften är i än högre grad också otillräcklig, den måste samverka med fler andra energikällor och med andra, nya slag av klimatpolitik. Om man i stället stänger ner fungerande kärnkraftverk i förtid och förhindrar nyinvesteringar blir klimatpolitik, jobb och välfärd undergrävda.
På allianssidan har C och KD, förr frenetiskt kärnkraftfientliga och i realiteten mycket fossilgaspositiva, bytt uppfattning. Men på rödgrön sida har det rört sig tvärtom.
Av de tre tidigare statsministrar som alla hade nyckelroller i att 1975 och några år framåt få svensk klimatpositiv energipolitik på plats var två, vid sidan av Ola Ullsten (FP), socialdemokrater, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Medan både socialdemokrater och andra socialister åberopar Palme i både tid och otid, även för åsikter han sannolikt hade starkt ogillat, tycks de ha ytterst svårt att minnas att en av Palmes viktigare och mest bestående insatser var att rädda Sveriges kärnkraft, i ett samarbete med FP. Det samarbetet förhindrade att även Sverige idag skulle ha satt sig fast i det klimatskadliga, jobbskadliga, välfärdsskadliga, säkerhetsskadliga och därtill korrumperande beroendet av naturgasvolymer österifrån.
Allt detta är i dag mycket tydligare än det var för 35 år sedan. Tydligt har då också blivit att en regering där S och ett eller flera andra nuvarande oppositionspartier ska försöka samsas blir en regering med en politik som inte kan hänga ihop.