Det är vardag för många i Sverige.
Detta är vad begreppet rasifiering, som den senaste tiden blivit allt viktigare i den antirasistiska debatten, beskriver. Att bli rasifierad handlar alltså inte om en hos människor inneboende egenskap, utan om något man utsätts för genom omgivningens agerande. Det har inte hindrat debattörer från att använda begreppet som om det vore en av naturen given egenskap att vara rasifierad. Exempelvis har den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali anklagats för att genom sin partitillhörighet svika andra rasifierade.
Detta är utan tvivel ett skäl till att ordet har blivit kontroversiellt.
Men kritiken mot begreppet tycks också handla om en ovilja att se kollektiva erfarenheter. Ett sådant förhållningssätt riskerar emellertid att, oavsiktligt, bli ett sätt att bevara de samhällsnormer den antirasistiska kampen – oavsett om den har liberala eller socialistiska förtecken – vill bekämpa.
I alla samhällen kommer det att finnas personer som klarar av att bryta normer kopplade till klass, kön eller hudfärg. De kan utan tvivel fungera som inspiration och förebilder. Men att endast se till dessa enskilda erfarenheter riskerar att reducera samhälleliga problem till en fråga om individuell driftighet.
Detta är relevant om man vill förstå rasismen idag. På ett plan är Sverige ett mycket tolerant land, och utvecklingen går dessutom i rätt riktning. När Som-institutet frågar om synen på ökat flyktingmottagande och om hur man skulle ställa sig till att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen minskar andelen negativa stadigt.
Ändå upplever sig många utsatta för rasism, kanske till och med mer än tidigare. En förklaring kan vara att rasismen blir mer högljudd allteftersom den marginaliseras. Men det handlar säkerligen också om skillnaden mellan att kryssa i en ruta på ett frågeformulär och hur man agerar i vardagen.
Sverige har, som statsvetaren Andreas Johansson Heinö konstaterat, historiskt sett begränsade erfarenheter av mångkulturalism, vilket fört med sig en mycket stark likhetsnorm.
Dessa outtalade föreställningar om hur man ska vara, påverkar hur människor som på olika sätt avviker från svenskhetsnormen bemöts i samhället. Det vill säga exakt vad rasifiering handlar om.
Vi måste klara av att erkänna att dessa strukturer existerar parallellt med den tolerans som uppvisas både i opinionen och i migrationspolitiken. Först då kan rasismen bekämpas.
"Rasismen blir mer högljudd allteftersom den marginaliseras"