Det är nu 20 år sedan Vladimir Putin blev Rysslands premiärminister, vilket bäddade för hans presidentskap. Ryska och utländska medier gör i veckorna återblickar och summeringar.
Konflikt i P1 gav en sådan i lördags. Den handlar till stor del om Putins första veckor som regeringschef.
Den 2 augusti 1999 gick styrkor ur det i praktiken självständiga Tjetjenien in i ryska Dagestan. I den vevan utsåg den försvagade presidenten Boris Jeltsin den dittills rätt okände Putin till premiärminister.
I september sprängdes fyra bostadshus i Moskva, Bujnaksk och Volgodonsk. Över 300 människor dödades. De ryska myndigheterna anklagade tjetjenska separatister som förnekade sin inblandning.
Men ansvaret var placerat. Det folkliga stödet för det andra Tjetjenienkriget tog fart i Ryssland. Putins popularitet steg. Han och hans allierade vann parlamentsvalet i december.
På nyårsafton meddelade Jeltsin sin avgång, Putin tog över som tillförordnad president och vann en promenadseger i presidentvalet i mars 2000.
Radioprogrammet stannar upp vid hussprängningarna. Ett antal personer från Kaukasus har pekats ut som skyldiga. Några har dödats i strider medan andra har gripits och dömts till fängelse.
Men den officiella berättelsen har lämnat tvivel. En femte bomb hittades nämligen i ett bostadshus i staden Rjazan. Den visade sig vara planterad av säkerhetstjänsten FSB, som hävdade att det inte alls var en bomb och att det hela var en övning för att testa polisens och allmänhetens vaksamhet.
Det har gett upphov till olika konspiratoriska teorier, där huvudspåret är att FSB sprängde bomberna för att öka stödet för kriget och för den nya krigsprofilerade premiärministern – och fram till nyligen FSB-chefen – inför stundande val.
Frågorna och tvivlet om de sprängda bostadshusen kommer alltid att förfölja Putin.
Men på vilka sätt är Ryssland 2019 annorlunda än Ryssland 1999? Regimpropagandan lyfter fram den ekonomiska tillväxten och den starka staten. Allt sammanfattat med ordet ”stabilitet”.
Men det är som tidningen The Economist träffande fångade det för några år sedan: ”Ryssland är inte stabilt, det är stelt”.
Den ryska ekonomin får bränsle av höga råvarupriser och den globala konsumtionsboomen. Men tillväxten är ändå för svag och ojämnt spridd. Misstron mot myndigheter och rättssystemet håller tillbaka investeringar.
Trots att fattigdomen har minskat är Ryssland i många stycken ett u-land. Enligt Rysslands officiella statistikmyndighet lever vart fjärde ryskt håll med utedass. Var tredje hushåll – 47 miljoner människor – saknar varmvatten. 29 miljoner hämtar vatten ur brunn.
I utrikespolitiken förlitar sig Putin på den råa styrkan och har kunnat ta för sig genom att utnyttja blottor i omvärldens vaksamhet och beslutsamhet. Men de ryska framgångarna, om man kan kalla dem så, är sköra. Man får leta länge för att hitta ett grannland, eller något annat land av stor vikt, med vilket Ryssland har vänskaplig och jämlik relation. De vanliga varianterna är fiendskap, avvaktande kylighet eller beskyddar-klient-förhållande. Landets krig med Ukraina och aggressiva uppträdande på andra håll har fått flera grannländer att rusta upp och Nato att dra upp försvarsplaner för sina medlemmar i östra Europa.
Boris Jeltsins 1990-tal var fattigt men i allt väsentligt demokratiskt. Vladimir Putins Ryssland är ojämförligt rikare men en diktatur, fortsatt underutvecklat och till stor del internationellt isolerat.
Och den dominerande frågan om Putins presidentskap är när det kommer att ta slut.