De som tar på sig svåra uppgifter i vård av ungdomar behöver ha lagen som stöd, inte som snubbeltråd. Det behövs inte bara regler mot misskötsel eller slarv från vårdgivarens sida. De som tar ansvar för vård ska också ha befogenheter så att de kan sätta lämpliga gränser och hindra sådant som saboterar verksamheten.
Ett skolhem för tonårspojkar med riskbeteenden och psykosocial problematik kan ha mycket goda skäl att begänsa pojkarnas tillgång till mobiltelefoner.
Kamerorna i telefonerna kan användas för att mobba eller trakassera. Genom mobilen går det att koppla upp sig till just sådana företeelser på nätet som kan bli särskilt skadliga och motverka vårdresultatet vad gäller narkotika, spel om pengar eller annat. Ett färskt sörmländskt exempel, som tidningen skrev om i går, visar vad det handlar om – och på att regler behöver kompletteras för att bli till stöd och inte till hinder.
Ett skolhem i södra delen av länet har fått kritik av Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) för att ha tagit ifrån pojkar deras mobiler. Det sörmländska skolhemmet drivs privat, och har då inte samma befogenheter som hemmen inom Statens Institutionsstyrelse.
På en statlig institution hade personalen kunnat göra samma bedömning som gjordes på det privata, sörmländska hemmet, utan konflikt med några regler.
Det är inte rätt att rikta kritiken mot tjänstemännen på IVO, det hör till deras jobb att se till att regler följs.
Personalen på skolhemmet kan också ha haft helt rätt i att mobiltelefonen var till skada för några av de vårdade och för vårdens möjligheter till framgång. Vad exemplet däremot pekar på är behovet av att anpassa föreskrifter till nya utmaningar som de verksamma i vården kan möta på arbetsplatserna.
För några årtionden sedan var dagens mobiltelefoner inte uppfunna. Narkotikaproblematik och hasardspel på internetkasionon har utvecklats så att vårdbehövande ungdomar möter fler och större risker än tidigare.
Social ungdomsvård drivs till stor del privat, och dessa HVB-hem har en viktig funktion. Utan dem skulle den kommunala socialtjänsten ha ännu större svårigheter. Dessa hem behöver en tillsyn som ger dem stöd, förebygger missförhållanden och sorterar bort sådana företag som inte har förmåga att sköta uppgifterna.
Men det är inte rimligt att vårdgivarna ska sakna befogenheter som behövs för att hålla ordning och hindra att vårdens innehåll saboteras. Det här behöver regeringen ta tag i, och låta utarbeta förslag om hur det ska gå till när vårdhem som inte är statliga tilldelas en del av de befogenheter som personal vid statliga institutioner har.
Det är en mycket bra – och grundlagsfäst – princip i den svenska rättsordningen att tvingande ingripanden mot enskilda personer ska ha lagstöd.
Den principen ska vårdas, men den kräver också uppmärksamhet och raskt agerande då det upptäcks att något i samhällsutvecklingen gör att rättsvårdande myndigheter eller vårdpersonal inte har de regler till stöd som är rimliga för att motverka brott eller social utslagning.
Ibland går det onödigt långsamt. Ett prov på det är den tid det tagit att ta itu med problemet att tullens lagenliga befogenheter inte har räckt för effektiva ingipanden för att hindra att stöldgods förs ut ur landet.
Men detta med mobiler på vårdhem borde ganska snabbt kunna rättas till.