Och omvänt: Utan offentlighetsprincipen skulle mycket av det tryckfriheten kan användas till vara svårt eller omöjligt att få fram för nyhetsförmedling och samhällsdebatt.
De båda hör ihop, och detta har inte blivit mindre viktigt när datorer och Internet uppfunnits.. Det förblir en av de viktiga liberala grundstenarna för det svenska samhället. Den lades redan vid riksdagen 1765-66. Anders Chydenius och andra knöt då ihop tryckfrihet och offentlighetsprincip till den helhet den nu är.
Med tiden har den här liberala synen även blivit mer av en riksdagens gemensamma angelägenhet, och för det mesta försvarats av breda majoriteter.
Ändå har den fiender och utsätts den för återkommande ifrågasättanden, med juridiska argument som är tillsvarvade för att dölja det väsentliga. Svensk syn på offentlighet frontalkolliderar nämligen med motsatt idéarv i länder på kontinenten.
Raka motsatsen, grundsatsen om statsförvaltningens förtrolighet, var länge dominerande i nästan alla europeiska länder. I länder där godsägare kunde vara på en gång arbetsgivare, hyresvärdar, åklagare och domare var det för de härskande samhällsskikten uteslutet att folk i allmänhet skulle ges insyn i de rikas taxering och beskattning.
I Sverige däremot var det normala – trots att kungamakt och herremakt drog åt annat håll – att domstolarna lokalt arbetade offentligt, med betrodda nämndemän som domare. Lokala skatter i socknar och städer togs ut efter taxering genom betrodda förtroendemän, med resultatet redovisat så att man kunde se vad som gjorts.
Med demokratin har vi i Sverige gjort detta till något för alla. Vi delar inte bara ett medborgerligt ansvar för självstyrelsen. Vi ger även varandra så mycket insyn i våra ekonomiska och andra mellanhavanden med myndigheterna att dagsljuset i hög grad motverkar regelbrott, favörer och korruption.
På kontinenten har demokratiseringen fått omvänd följd – överklassens privilegier att mörklägga har tenderat att utvidgats till alla. Även gamla privilegier att få processa om ärekränkning, och att domstolsvägen förhindra publicitet, har utvidgats så att alla mer likställts med den gamla feodaladeln. Om detta uttalas många stora ord personlighetsskydd, privatliv och integritet. Men i hög grad handlar det egentligen om hur de med makt, pengar och privilegier vill ha kvar möjligheter att hindra andra att veta, och därmed begränsa tillgången på samhällskunskap.
För att inte få detta slags mörkläggning har vi i vår Tryckfrihetsförordning offentlighet som huvudregel, och sekretess som undantag, för uppgifter både om staten och om privata förhållanden eller affärsliv.
Offentlighetsprincipen gör, på ett ytterst värdefullt sätt, mycket information fritt tillgänglig om sådant som inte är statligt – bolag, organisationer, marknader, ekonomisk makt, forskning, fastigheter och brottslighet. Det är möjligt endast genom att offentlighetsprincipen också ger en hel del information om enskilda människor.
Sekretesskyddet för allmänna handlingar som innehåller verkligt känsliga personliga förhållanden är däremot mycket starkt. Men av avgörande vikt är att det inte bygger på någon allmän princip om att det privata är hemligt, utan på lagfästa skaderekvisit och på att riksdagen med detaljerad lagstiftning måste medge sekretess i en verksamhet för att sådan skall vara tillåten.