Meningen med Moderaternas deltagande i sjupartisamtalen om gängvåld och annan brottslighet var att de efter ett tag skulle hoppa av, och anklaga andra för långsamhet eller svaghet.
Den förklaringen ligger närmast till hands efter de senaste dagarnas utspel. En del skillnader i sak finns mellan de deltagande partierna, delvis i budgetfrågor. Men utgifter för personal kan ofta åstadkommas nästnästa budgetår eller senare. Utbildning och rekrytering tar tid.
Bland det som diskuterats, och som regeringen har på sin lista, finns en lång rad straffskärpningar och utvidgad användning av tvångsmedel som husrannsakan, avlyssning och häktning. Ändå sade Moderaternas rättspolitiske talesman Johan Forssell att ”när det gäller allt som är riktigt skarpt var Socialdemokraterna inte beredda att göra vad som faktiskt krävs”. I praktiken handlar det dock om ett flertal skarpa användningar av straff och tvångsmedel.
Lagstiftningsprocessen i sådana frågor brukar Sverige som rättsstat vara noga med, men just där har en mycket anmärkningsvärd konfliktyta öppnats. Ulf Kristersson (M) angrep i somras ”oändliga utredningar och halvhjärtade beredningar”, och ville ha riksdagsbeslut inom sex, eller möjligen tolv, månader i frågor om straff och tvångsmedel.
Det finns några färdiga lagförslag som kan riksdagsbehandlas snart. Men för en hel rad av lagskärpningarna på regeringens lista är det en omsorgskrävande uppgift att skriva paragrafer och förarbeten för att få avsedd effekt mot brottsligheten utan att kollidera med rättsordningens grundläggande principer.
Ett eventuellt införande av kronvittnen – för att inte tala om anonyma vittnen, en särskilt problematisk punkt där regeringen vill studera andra länders erfarenheter – innebär en omprövning av ytterst viktiga saker i rättegångsbalken. Hur något sådant ska utformas, och hur oavsedda följder ska undvikas, kräver utredning, remiss och lagrådsprövning, som inte kan stökas undan på några månader.
Frågan om ”straffrabatten” för unga brottslingar borde vara en tankeställare om de enkla slagordens otillräcklighet vid verklig lagstiftning. Regeringen beställde ett utredningsförslag från riksåklagaren Petra Lundh om att ta bort "rabatten" i åldern 18-20 år. Hon levererade utredningen snabbt, men visade på en rad komplikationer och risk att förvärra småkriminellas kontakt med värre typer av brott. Det verkar nu resultera i ett omarbetat förslag som avgränsas till upprepad brottslighet av unga som även tidigare blivit dömda.
Det osar bluff om Moderaternas agitation. De talar nu om att lagstifta utifrån utskottsförslag som inte grundas på någon proposition från regeringen. De skulle då vilja ha medverkan av SD, men även C och L. Men inte heller i ett utskott går det an att ta genvägar förbi grundlagens beredningskrav eller remisserna till juridiskt sakkunniga instanser – ifall inte lagstiftningsprocessen ska vanskötas.
Att det skulle göras med medverkan av ett parti som SD, där riksdagsledamöter stoltserat med att kräva flagranta grundlagsbrott i form av retroaktiv strafflag, är allt annat än betryggande.
Liberalernas gruppledare Johan Pehrson lämnade sjupartisamtalen i kölvattnet på M och KD. Varför det?
Han har varit ordförande i riksdagens justitieutskott. Han borde känna ett avsevärt personligt ansvar för att inte medverka till partitaktiskt hafsande i lagstiftningsfrågor. Särskilt inte sådana som berör rättssäkerhet och viktiga principer i rättegångsbalken.