Det har upprepats och upprepats och till sist ofta tagits för sanning: Skattebördan på en pensionärs årsinkomst har sagts vara tyngre än bördan på löntagarens lika stora inkomst.
En del av skattetrycket på yrkesarbete har man då blundat för: löneskatterna utan koppling till socialförsäkringar, som arbetsgivaren betalar in och som inte syns i löntagarens deklaration. De skatterna läggs inte på pensionsinkomster.
Nyligen har Pensionsmyndigheten jämfört inkomstskatten för personer över 65, som får det särskilda förhöjda grundavdraget på pensionsinkomster, och personer yngre än 65 som får det vanliga grundavdraget samt jobbskatteavdrag. Resultatet blev att ”de äldre med månadsinkomst upp till 17 200 kronor betalar 2,3 miljarder mindre i skatt jämfört med dem som är 65 år eller yngre och har motsvarande arbetsinkomster”. Däremot betalar ”äldre med inkomster över 17 200 kronor per månad … 1,4 miljarder konor mer i skatt per år än de som är 65 år eller yngre och har motsvarande arbetsinkomster”.
Sammanlagt är ålderspensionärernas inkomster en knapp miljard lindrigare beskattade än de hade varit med samma skatteregler som för löntagare. Detta är alltså utan hänsyn till de rena löneskatter som inte belastar pensionsinkomst.
Kan ens den här klargörande beräkningen från Pensionsmyndigheten få stopp på talet om att ålderspensionärer är negativt särbehandlade med hårdare beskattning? Det finns många goda skäl att se upp med sådana här påståenden, som är missvisande men som ihärdigt upprepas och ibland blir så invanda att de förväxlas med sanning och blir en jordmån för allmänt missnöje även i andra frågor.
Det finns fler sådana myter som uppstått när felaktiga uppgifter upprepats under många år. Att det nu gällande pensionssystemet skulle ha gett sämre indexuppräkning än det tidigare ATP-systemet är ett intryck som spreds när uppräkningen tillfälligt bromsades några år som en följd av finanskrisen för tio år sedan. I själva verket har indexeringen i det nya systemet sedan det infördes gett 4,5 procent mer i indexuppräkning av pensionerna.
Än vanligare och väl så missvisande är intrycket att det åtminstone sedan 90-talet skett ständiga nedskärningar av resurserna till de välfärdstjänster som finansieras genom kommuner och landsting.
När tekniken och befolkningens ålder och bostadsorter ändrats har det skett både utbyggnader och besparingar. Men nettot har, som Sveriges Kommuner och landsting (SKL) beräknat gång på gång, blivit att den reala utgiftsnivån ökat mer än vad befolkningens sammansättning skulle leda till.
Inte ens på 90-talet, då det var stora påfrestningar med arbetslöshet och finanskris, skars helheten av de kommunala välfärdsutgifterna och sjukvården ner. Men den reala förbättringen var då i genomsnitt bara någon halv procent per år. Sedan återgick den till det vanliga, omkring en procent per år.
Det är ett inrotat beteende hos många intresseorganisationer att tala högt – och inte alltid sakligt rättvisande – när det blir minus någonstans. När det i stället blir plus, breder tystnaden ut sig.
Det sättet att räkna blir fel. I stället för att det tas itu med verkliga samhälls- och miljöproblem blir effekten att det odlas missnöje även där det egentligen står ganska bra till.