Centern är färdigkongressad. Socialdemokraterna nästa.
I veckan efter påsk ska S-kongressen bekräfta valet av Stefan Löfven, men har också möjlighet att undergräva hans ledarskap
När Håkan Juholt föll på egna grepp blev resultatet att det som från vänsterkanten stämplas som partihögern tog över igen. Mikael Damberg – en veteran från falangstriderna i SSU – blev främste talesman i riksdagen.
Magdalena Andersson, tidigare i Göran Perssons finansdepartement, hämtades tillbaka från en tids exil på Skatteverket och sattes in som ekonomisk ordningsman.
Det är dock mer komplicerat än bara höger och vänster. Motsättningarna mellan olika LO-förbund har på tydligare sätt flyttats över till partiet. Stefan Löfven är den ende partiledare i S-partiets långa historia som avancerat från ordförandeskapet i ett stort fackförbund.
Därmed har den privata sektorns fackförbund – och IF Metall, huvudkraften bakom Industriavtalet – genom tillfälligheters spel och andras vägran att kandidera fått se sin anförare hamna på partiledarstolen.
En stor del av opinionsbildningen och trycket på politikens utformning kommer däremot, med livligt understöd från stora delar av S-pressen, från motsatt sida i LO. Några förbund är pådrivande för en linje som uppenbart är i konflikt med vad triumviratet Löfven – Andersson – Damberg vill göra.
En handfull LO-förbund står bakom en tankesmedja, som är till för att vrida det socialdemokratiska partiet till en mer vänstersocialistisk linje och samarbete med Västerpartiet.
I stora konfliktfrågor nästa vecka bryter det fram ett intensivt missnöje med partiets kurs från denna vänsterfalang. Under lång tid har det pågått en mobilisering inom S för ett stort slag om inställningen till icke-kommunal verksamhet i vård och utbildning.
Som symbolfråga kallas det en strid för eller emot "vinster i välfärden", men i realiteten gäller det om Socialdemokraterna ska fullfölja det som inleddes med Göran Perssons friskolereform och finna sig i ett stort mått av konkurrens och alternativ i tidigare helkommunal sektor. Mot detta står en politik där mycket av denna verksamhet återkommunaliseras.
En mycket bestämd kritik från vänster underkänner dessutom Löfvens och Anderssons linje att inga bredare skattehöjningar får bli synliga i budskapet före valet 2014.
Mot detta står krav på att tillföra kommuner och landsting stora resurser för mer personal genom att höja skatteuttaget, och även möjliggöra att den kommunala sektorn bryter sig ur Industriavtalets och IF Metalls löneramar.
En tredje anfallslinje från vänster, om ett SSU-krav på tremånadersgräns där främst kommuner ska praktikanställa arbetslösa unga, blir mindre betydelsefull för partiets kurs.
Men i de båda andra frågorna har Stefan Löfven kategoriskt valt en linje som är oförenlig med vänsterfalangens krav.
En förlust i någon av dessa båda frågor skulle knäcka hans ställning som parti- ledare.
Detta kommer det sargade partiet rimligen inte att våga utsätta sig självt för.
Men de underliggande djupa motsättningarna gör att de stora frågetecknen om vad S skulle ha regeringsmakt till hänger kvar även efter kongressen.