Kinas ekonomiska makt kommer att öka

Aningslöshetens tid måste vara förbi.

Aningslöshetens tid måste vara förbi.

Foto: Håkon Mosvold Larsen/TT

Ledare2019-12-14 06:01
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Länge var det enkelt att titta hoppfullt på Kina. Visst var landet fortfarande en diktatur och enpartistat, där det var oklart var Kommunistpartiets arm slutade och andra intressen började. Visst fängslades minoriteter och oliktänkare försvann. Och visst avrättar landet flest personer i världen per år.

Samtidigt fanns – och finns – det mycket som är bra. Framför allt har inget annat land gått från nöd till välstånd på lika kort tid.

Här någonstans tänkte många att bara Kina kommer över en ekonomisk brytpunkt, och landets medborgare blir tillräckligt rika och välutbildade, kommer de tvingas och kanske till och med vilja lägga diktaturen på historiens skräphög och införa demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Så blev det inte. Kapitalism och demokrati går uppenbarligen inte nödvändigtvis hand i hand, och allt eftersom Kina blivit större och starkare har även västländer fått känna av den allt aggressivare tonen.

Minns Danmark, som sattes under press för att den danske statsministern 2009 tog emot Dalai lama. Eller Norge, som året efter hamnade i politisk och ekonomisk kyla efter att den norska Nobelkommittén delat ut Nobels fredspris till den fängslade regimkritikern Liu Xiaobo. Relationerna tinade upp först när den norska regeringen undertecknat en deklaration där Norge lovade att inte blanda sig i Kinas inre angelägenheter och den danska meddelat "att största vikt fästs vid den kinesiska regeringens syn" i Tibet-relaterade frågor.

Just nu är det Sverige som är i skottgluggen. Det finns inget annat land där Kina driver en lika intensiv kampanj mot medier. Ambassaden anklagar den så kallade tredje statsmakten för att sprida falska nyheter och tar varje tillfälle i akt för att använda publiceringar för sina syften. 

När frågan diskuterades på Publicistklubben i början av veckan förklarade Björn Jerdén, chef för Asienprogrammet på Utrikespolitiska Institutet, att mycket handlar om Gui Minhai. Alltså den svenska medborgaren och förläggaren som sitter fängslad i Kina utan rättegång eller specificerade åtalspunkter, bortsett från en trafikförseelse, vilket Sverige med rätta kritiserar. 

Förhoppningen från den kinesiska regimen är sannolikt att täppa till truten på Sverige, precis som på Norge och Danmark, samtidigt som de testar hur mycket de kan påverka ett litet enskilt land. 

Här måste svaret vara: så lite som möjligt. Kinas mål är att flytta fram sina utrikespolitiska positioner rejält till år 2049, hundra år efter Maos makttillträde, och varken Sverige eller EU kan börja låta Kina diktera villkoren för de internationella relationerna.

Därför bör Sverige fortsätta på den inslagna vägen. Säger den kinesiska ambassaden att regeringens företrädare inom kulturfrågor inte är välkomna till Kina om kulturministern delar ut Svenska PEN:s Tucholskypris till Gui Minhai, gör hon det i alla fall. Muttrar de att den svenska regeringens hantering av Gui Minhai-fallet kommer att begränsa Kinas handelsutbyte med Sverige bör hela EU markera, helst innan det blir verklighet, i värsta fall med sanktioner.

För Kinas ekonomiska styrka kommer inte att minska med åren. Ger västvärlden efter nu kommer Kina sannolikt undan för undan att spänna musklerna och tänja ut gränsen, vilket går att hejda. Som DN:s Torbjörn Petersson nyligen skrev är Kina stort, men resten av världen är inte så liten (5/12), förutsatt att exempelvis EU talar med en röst.

Ett exempel är att unionen har rekommenderat medlemsländerna att införa möjligheter att begränsa kinesiska investeringar, eftersom kinesiska företag i praktiken i regel kontrolleras av staten. Av samma anledning har många EU-länder blivit mer försiktiga med att låta Huawei vara med och bygga de nya 5G-näten (DN, 5/12).

Det är dock inte bara i näringslivs- och infrastrukturfrågor det gäller att inte vara aningslös. Sverige antog tidigare i år en Kinastrategi, där nyckelmeningen lyder: "Kina kan inte längre ses som ett utvecklingsland utan snarare som en nyckelaktör i världen och ledande teknologisk makt". Det betyder att Kina måste börja betraktas som den stormakt landet är, samtidigt som kunskapen om landet generellt behöver öka, och då inte minst insikten att regimen spelar efter en annan regelbok.

Enligt DN:s utrikeskommentator Michael Winiarski var det just aningslöshet om vad diktaturen är i stånd till som fällde Anna Lindstedt, den förra svenska ambassadören i Peking som nu står åtalad för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (9/12). Orsaken är mötet mellan kinesiska ”affärsmän” och Gui Minhais dotter Angela i Stockholm i början av året, där Angela ska ha uppmanats att ligga lågt och försöka tysta andra aktörer som höjt rösten för att hennes pappa ska friges.

Tiden när Sverige kunde kosta på sig den sortens aningslöshet är förbi.