Många märker av en allt hårdare ton i samhällsdebatten. Det gäller både formuleringar i tidningstexter och politiska utspel.
Som när Sverigedemokraterna i Skurup nyligen föreslog att eleverna i kommunens skolor bara ska få prata svenska på lektioner och raster. Det vore en skjuts tillbaka till 1900-talets första halva, då många skolor hade förbud mot andra språk än svenska, vilket framför allt drabbade elever i Tornedalen med meänkieli som modersmål.
Eller när Ebba Busch Thor (KD) vill förbjuda böneutrop. När Moderaterna i Eskilstuna vill förbjuda slöja i grundskolan. Och när Socialdemokraterna i samma stad vill förbjuda tiggeri.
Samma sak i Katrineholm. Där har kommunledningen med kommunalrådet Göran Dahlström (S) i spetsen klubbat igenom ett tiggeriförbud, som börjar gälla i augusti.
Men till skillnad från på många andra håll i landet har förbudsmotståndarna i Katrineholm inte gett upp, bara för att klubban föll i kommunfullmäktige. Tvärtom är engagemanget stort, både bland företrädare för icke-förbudspartierna och allmänheten.
Det tydligaste exemplet är motionen som Thomas Selig (V), Victoria Barrsäter (C) och Jesper Ek (L) lämnade in i våras. Där skriver de att budskapet på kommunens hemsida, ”Kom som du är, stanna hur länge du vill, vi är som en enda familj här”, är vilseledande, eftersom kommunen exempelvis inte välkomnar tiggare. Tidigare har Dahlström även sagt att flyktingars anhöriga bör söka sig någon annanstans.
Vidare har det startats en Facebookgrupp, ”Medmänskligt uppror”, där det bland annat finns information om möten på temat hur Katrineholmsborna kan hjälpa ”våra EU-migranter”. Dessutom planeras en gala som ska belysa kommunens medmänskliga krafter, och en präst vill starta en utbildning så att de som tigger kan bli gatumusikanter, eftersom Katrineholms nya ordningsregler tillåter pengainsamling i ”samband med framförande av gatumusik”.
Engagemanget visar på minst två saker. Dels att det inte finns en enhetlig folkvilja som vill förbjuda tiggeri. Dels att många bryr sig om sin närmiljö, men inte nödvändigtvis på det sätt som har debatterats under den senaste veckan.
Där har förändringar i gatubilden, som att det finns människor som tigger och att många med mörkare hudton rör sig i offentligheten, snarare beskrivits som händelser som skapar oro hos majoritetsbefolkningen, än som något som lockar fram bland det bästa som finns: medmänsklighet. Detta trots att flera kommuner har en lång historia av att stödja utsatta medmänniskor och försöka hitta konkreta lösningar.
Ytterligare en påminnelse är att en kommun är mycket mer än sin politiska ledning. Lika lite som alla i Sverige står bakom regeringens politik, oavsett inriktning, applåderar alla i Katrineholm och Eskilstunaett tiggeriförbud.
Exempelvis tycker C-politikern Victoria Barrsäter att Katrineholm har fått en kall och hård ton och att tonfallet, inte bara inom politiken, är skrämmande. Det är en oro väl värd att ta på allvar.