Ledare: Kampen mot viruset får inte strypa demokratin

Det stående budskapet i Kinas propaganda är detta: Kampen mot corona visar det kinesiska politiska systemets överlägsenhet jämfört med de västliga demokratierna.

Kina syftar på sina långtgående åtgärder för att begränsa spridningen av viruset, med stängning av hela storstäder, hårda straff för brott mot utegångsförbuden och massiv elektronisk övervakning av medborgarna. Metoderna sägs ha fungerat, smittspridningen har bromsats.

Det ligger nog mycket i beskrivningen, samtidigt som det är en tillrättalagd version av sanningen. Åtgärderna kan ha haft effekt. Men i en totalitär stat, där tillgången på oberoende information är begränsad, går ingenting att veta säkert. Den kinesiska statens påståenden om smittspridningen bör tas med en nypa salt. 

Propagandan leder också fokus bort från frågan om virusets uppkomst och inledande spridning, där Kinas locket på-policy förvärrade situationen.

Inte desto mindre har Kinas informationskrigföring viss effekt, eftersom den knyter an till konflikter, instinkter och rädslor som redan finns i väst. Idén om "Den starke ledaren" och kraftfulla åtgärder, med fokus på kraft snarare än effekt, har viss attraktivitet när människor hanterar sin oro i kristider.

Vi ser nu också hur demokratier tar steg som tangerar det som bör utgöra röda linjer i fria stater. Det mest iögonfallande är den israeliska regeringens beslut att spåra smittspridningen med hjälp av säkerhetstjänst och elektronisk övervakning. Metoder som hittills enbart har använts i kampen mot terrorn. Netanyahu-regeringen – som är en expeditionsministär i väntan på ny regering – har drivit igenom åtgärden utan parlamentets godkännande.

I Norge planerar högerregeringen, efter att ha fått grönt ljus från den socialdemokratiska oppositionen, att i praktiken kunna styra landet med regeringsdekret under hela detta år. Den gängse beslutsprocessen med beslut i Stortinget kan då ställas åt sidan.

Här gäller det att vara observant. Pandemin blir inte bara en prövning av fria staters krisberedskap utan även av styrkan i demokratin och rättsstaten. Behovet av extraordinära åtgärder är oomtvistligt, men dessa måste vara proportionella och tidsbegränsade. De får inte heller sätta alla kontroller och motvikter till regeringsmakten och statens räckvidd ur spel, eller nollställa medborgerliga fri- och rättigheter.

Kampen mot smittan handlar ytterst om att rädda liv. Men uppgiften måste även vara att se till att våra liv förblir fria.