Utan pendlande skulle arbetsmarknaden inte fungera. Ett skattesystem där det ska löna sig bättre att arbeta måste ta rimlig hänsyn till att arbete ofta kräver resor med buss, tåg eller bil.
Men med rätt goda skäl har många tittat snett på reseavdraget i dess nuvarande form. Att de första 11000 kronorna inte ger något avdrag alls är en trubbig regel, som blir onödigt hård mot den som under en del av året behöver göra långa bilresor till arbetet. Sörmlandstrafikens 30-dagarsbiljetter under elva månader ett år kostar mindre än 10000 kronor.
Så är det i de flesta län. De som åker buss eller tåg får oftast noll kronor i reseavdrag, om de inte pendlar över länsgränser.
Samtidigt hamnar en anmärkningsvärd del av reseavdragen på helt andra ställen än i de glesbygder där bilen betyder mest för arbetsmarknad och näringsliv. Kring storstadsområdena är det däremot mycket avdrag för bilresor.
En omläggning av reseavdraget ingår i de skattereformer som planeras. Det innebär också att de förslag som förberetts i en utredning, som blev klar i veckan, måste bedömas efter hur de underlättar större och viktigare skattebeslut. Två huvudlinjer där är att höga skattesatser på arbetsinsatser ska sänkas och att en ökad del av skatteuttaget ska komma från skatter som motverkar klimateffekter och miljöskador.
Förslaget är att omvandla reseavdraget för mil- eller biljettkostnader till en skattereduktion (en sådan som RUT och ROT). Den ges med samma belopp, sex kronor milen, oavsett färdmedel. Avdragsspärren för allt under 11000 kronor om året tas bort. I stället läggs ett golv genom att skattereduktionen ges för de delar av arbetsresorna som är längre än tre mil från bostaden.
Fördelen för dem med verkligt långa arbetsresor, eller ingen tillgång till användbar tåg- eller busstrafik, ökas med att skattereduktionen i de fallen utvidgas. Dels ges då ett dagligt belopp om bil måste användas, cirka 4000 kronor per år. Dels ges de sex kronorna per mil även för avstånd upp till 15 mil mellan arbete och bostad, i stället för de högst åtta mil som gäller i andra fall.
Ifråga om totalt skatteuttag blir nettoökningen obetydlig. Förenklingen blir inte heller så stor. Men man verkar ha åstadkommit att mycket av lättnaderna för pendlarna riktas bättre till de personer och de delar av landet som pendlandet och bilen har störst betydelse för. Förståelsen för de andra delarna av skattereformerna bör då rimligen öka, eftersom man kan se hur helheten hänger ihop.
Skattereduktionen görs med samma belopp per mil för alla, och ger inte som reseavdraget mer vid hög inkomst. Mycket höga skattesatser för arbete skadar näringsliv och arbetsmarknad. Men reseavdrag som ger mer utdelning vid högre inkomster fyller ingen rimlig funktion.
Även miljöskatter som del i klimatpolitiken bör underlättas av förändringen. Den nya behandlingen av arbetsresor i deklarationen skyddar glesbygdsboende och de som behöver pendla mycket långt.
Skillnaden märks dock mindre i Sörmland, som ligger nära riksgenomsnittet. Att kostnaden för omfördelningen i högre grad läggs på bilpendlande i omgivningarna till större städer berör i högre grad Stockholms och Uppsala län samt Skåne.
Utredningen har, klokt nog, försökt ta hänsyn till regionala effekter, till vardagliga behov och till skattepolitiken som helhet.