Invandrare. Det är ett uttryck vars betydelse helt har förlorat sin ursprungliga innebörd. Med invandrare menas inte längre en person som flyttar till Sverige, utan helt enkelt någon som har mörk hy och bruna ögon. Ordet används därför även om man är född här. Andra generationens invandrare heter det då.
Denna förskjutna definition är minst sagt märklig.
Den största gruppen invandrare kommer från Finland, och de hemvändande svenskarna och européer som flyttar hit på grund av jobb är nästan dubbelt så många som antalet asylsökande flyktingar. Eftergymnasial utbildning är lika vanligt bland utrikes födda som bland dem som fötts i Sverige, att ha en forskarexamen är till och med vanligare. Det skriver Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik, i Reforminstitutets nya rapport I nationens intresse.
Med den informationen i åtanke blir det förvirrande att prata om invandrare som en homogen problemgrupp, och att göra det är också att spela rasistiska krafter i händerna. Vettigare vore att istället prata om utanförskap, om ett klassproblem. Det är ju detta som hindrar integrationen, snarare än att olika kulturer inte skulle kunna jämkas samman.
Gruppen asylsökande, den som brukar avses när man säger invandrare, är på kort sikt en förlustaffär. Vi tar inte emot flyktingar av ekonomiska skäl utan av humanitära, för att Sverige är ett anständigt land. Det förhindrar dock inte att man samtidigt måste försöka göra processen så lönsam som möjligt. Inte minst för att människor mår bättre när de känner att de får bidra, göra nytta.
Så hur överbrygga klyftan? Viktigast är förstås språket, och det måste därför bli möjligt att kombinera svensklektioner med andra studier. Det måste också bli lättare att certifiera de utbildningar människor har skaffat sig innan de kom hit. Men som med alla andra klassproblem börjar allt med de förutsättningar barn får med sig redan i vaggan.
Robert Putnams nya bok Our Kids: The American Dream in Crisis beskriver hur utanförskapet gjort att vissa barn är ohjälpligt efter redan från början. Och växer man upp i ett hem där ens föräldrar inte pratar språket ens läxor är på, där ingen man känner har gått vidare till högre studier, ja då är det nog lätt att ge upp.
Det är vår förbannade skyldighet att bryta igenom den isoleringen.
Bland en del borgerliga debattörer har det blivit populärt att hävda att det är omöjligt att kombinera generös invandring med ett välfärdssamhälle. Men sanningen är den motsatta. Vi blir bara äldre och äldre, år 2060 beräknas antalet personer som passerat arbetsför ålder utgöra mer än en fjärdedel av befolkningen. Vi behöver kort sagt all arbetskraft vi kan få.
Varken etiskt, socialt eller ekonomiskt har vi råd med annat än att ta hand om varandra.