På många sätt blir det allt enklare att fuska sig igenom både en antagningsprocess och en utbildning. Medan studenter förr i tiden var hänvisade till gömda lappar och handplagiering av uppsatser, gör dagens teknik att den som vill kan trixa sig igenom systemet – förutsatt att det inte finns många kontroller och hårda straff, vilket är nödvändigt om utbildningar ska behålla sin legitimitet.
Med det i bakhuvudet har det hänt två bra saker i år.
Den första var i januari när tingsrätten dömde flera personer som sålt ”fuskpaket” till högskoleprovet till kännbara fängelsestraff. Paketen bestod inte av tips på hur man kan förbereda sig och exempel på tidigare uppgifter – saker som är enkla att googla fram – utan bland annat av specialbyggda mobiltelefoner och minimala hörsnäckor genom vilka fuskarna fick de rätta svaren.
De senare dömdes, i de fall de kunde kopplas till fuskföretaget, till villkorlig dom och böter.
Hur många de främsta offren är, alltså antalet som snuvats på en plats på sin drömutbildning eftersom de fått se sig förbisprungna av fuskare, vet ingen. Däremot står det klart att företaget omsatte mångmiljonbelopp under åren 2015-2018 och i framtiden bör de som bevisligen fuskat sig in på en utbildning bli av med både sin plats och eventuella högskolepoäng.
Det känns sannolikt mer för den som har tillbringat flera år på läkarprogrammet, än att få böta och dras med en prick i belastningsregistret.
Den andra nyheten presenterades i Eskilstuna-Kuriren på måndagen. Mälardalens högskola har skalat upp arbetet med att komma åt fuskare och fäller därför allt fler studenter som exempelvis har kopierat texter från kurskamrater, andra studenter och hemsidor på nätet. Hittills i år är siffran uppe i 57 fällningar, vilket är fler än vid den här tiden förra året, och samma trend finns på många svenska universitet och högskolor.
Här är lösningen tvådelad. Dels kan det diskuteras om ett par veckors avstängning från utbildningen är straff nog för den som har försökt fuska sig till åtminstone en del av en akademisk examen. Dels kan det vara värt att banta ner antalet skoluppgifter som det är enkelt att fuska på, det vill säga uppsatser och andra inlämningsuppgifter, och ersätta med traditionella salstentor, där fuskmöjligheterna är mindre.
Samma princip gäller i viss mån även grund- och gymnasieskolor, där det ibland är svårt att avgöra om en tonåring har skrivit en uppsats själv eller om stödet från en förälder eller ett äldre syskon har varit så pass stort att det är tveksamt om prestationen kan bedömas enligt samma måttstock som ett elevarbete som utförts utan hjälp. Det problemet kommer man ifrån om betygssättningen framför allt grundar sig på sådant som produceras under lektionstid, som prov och uppsatser skrivna på plats.
Därmed inte sagt att det är samma sak att köpa avancerad fuskhjälp på högskoleprovet och att som elev backas upp av en vuxen när man skriver en uppsats. Däremot blir det fel om en prestation som inte enbart grundar sig i en persons faktiska kunskaper, hjälper honom eller henne att komma vidare i utbildningssystemet – in på ett gymnasieprogram eller en högskoleutbildning – medan de som konkurrerar enbart med sin egen kompetens sållas bort.
Hjälp och stöd inför att något ska utföras är en sak. Den faktiska slutprestationen en annan.