Kristdemokraternas toppkandidat i EU-valet, Sara Skyttedal, kunde inte välja mellan Ungerns premiärminister Viktor Orbán och Frankrikes president Emmanuel Macron. ”Jag vil krossa båda”, meddelade hon i en DN-intervju tidigare i våras.
Skyttedal var illa förberedd. Men hennes sätt att likställa ultranationalisten Orbán med liberalen Macron var inget misstag. Det är detta synsätt på europeisk politik som hon vill förmedla till väljarna. För henne dras inte den främsta skiljelinjen mot rasister och antidemokrater. När Skyttedal definierar huvudkonflikten står den snarare mellan dem som vill föra makten till Bryssel, som hon gärna kallar det, och dem som vill ha mer nationellt självbestämmande.
Samma budskap formulerade hon i onsdagens debatt mellan toppkandidaterna i Sveriges Radio. ”Vi kristdemokrater tror att EU kan söndras av populism men också förgöras av vänsterliberalernas flört med Macron och hans superstatsfederalism”, inledde Skyttedal på frågan om vad EU-valet handlar om.
Även ordvalet är viktigt. Rasism, homofobi, antisemitism, putinism och annan antidemokrati samlas hos Skyttedal under det mer nedtonade begreppet ”populism”. Vänsterliberalism är en specifik ideologisk beteckning. I den allmänna debatten används den dock framför allt av SD för att beskriva idégrunden hos det man kallar ett nationellt självföraktande etablissemang.
Så bygger KD de allianser i väljarkåren som ska bära fram partiet.
EU-valet borde handla om annat. Dels om det lagstiftningsarbete som parlamentarikerna kommer att bedriva i Europaparlamentet. Dels om hur EU ska kunna ta sig framåt i de stora frågorna.
Det förra diskuteras inte specifikt i denna valrörelse, inte heller under onsdagens radiodebatt. EU:s budget, där Europaparlamentet har betydande makt över fördelningen mellan olika intressenreducerades till en diskussion om Sveriges bidrag – den delfråga med vilken parlamentet har minst att göra.
När det kommer till stora, svårlösta EU-frågor stannar kandidaternas budskap allt för ofta vid ytliga och orealistiska avsiktsförklaringar, som Liberalernas huvudnummer om en europeisk koldioxidskatt – i dag en politisk omöjlighet.
Förslaget om obligatorisk omfördelning av asylsökande i EU är en annan sådan fråga. Den är sedan länge beslutadi Europaparlamentet men ändå död och begraven på grund av motståndet från några EU-regeringar. Frågan kommer med största sannolikhet aldrig mer upp på något möte med Europeiska rådet. Ändå fortsätter flera svenska EU-kandidater att argumentera för detta i stället för att ta fram andra lösningar för en human flyktingpolitik.
Andra, som Moderaternas Tomas Tobé, talar återkommande omvikten av EU:s yttre gränskontroll, som är en omskrivning av ofta olagliga metoder för att hindra asylsökande att nå EU, och asylcenter utanför EU:s gräns. Det sista vore en humanitär katastrof, i likhet med alla sådana läger vi känner till. Hur som helst kan detta aldrig bli verklighet eftersom inga gränsstater till EU vill ha något sådant på sitt territorium. Det vet Moderaterna.
På fredagen möts toppkandidaterna åter, denna gång i SVT:s slutdebatt. Måtte de prestera bättre och göra väljarna klokare.