Allt gick inte på rutin i helgens valtal. Till avdelningen intressanta inspel inför nästa period hör några av moderaternas punkter om bostadsbyggande. Som att mer ofta ställa överklagandebyråkratin åt sidan – och att sätta press på kommunerna om bostadsmark med hjälp av statliga förhandlingsmän och de stora järnvägsinvesteringarna.
Att dessa ska förenas med bestämda krav på kommunala satsningar har hela tiden synts i det finstilta. Kommuner som gynnas får bereda sig på omilda förhandlingar. Detta talas det tyst om inför fullmäktigevalen, men den modell som skymtade i Fredrik Reinfeldts bostadsutspel i helgen är ganska ofrånkomlig – för alla partier som inte har Fridolinsk inställning till stora belopp med luddig betalning.
Av större värde än det runda antal lägenheter moderaterna drog till med är en handfull förslag som kan förskjuta maktbalansen från dem som vill hindra byggande till dem som faktiskt vill få fram fler bostäder. Men det borde ju ha gjorts tidigare. Frågorna låg i träda under KD-ansvar, och först det senaste året har det blivit mer aktivitet i vissa delfrågor.
I FP:s valmanifest kan bland annat avtalspensionerna, som nu inte omfattas av giftorätt, bli en fråga som kommer att ställa en rad partier inför ställningstaganden nästa period. Då makar haft stora skillnader i inkomst kan det ju ibland dra med sig en hel del olikhet mellan könen ifall ett äktenskap slutar illa. Även för de statliga pensionerna kan det bli så. Det besvärliga är inte bara att reformer som berör avtalsparterna brukar aktivera deras reflexer att blockera. Det är ju också viktigt att det inte ska gå att manipulera den totala förmånen och öka pensionsskuldernas storlek genom skilsmässa. En mer jämställdhetsvänlig lagstiftning kräver en utredning, och den blir inte helt enkel. FP vill att partierna bakom pensionsuppgörelsen ska enas om att göra den, och det borde de.
Margot Wallströms (S) nya entré har följts av ett par egendomligheter. Först har tydligen någon spinndoktor eller annan myglare i S-toppen skapat en motbild mot Wallström som omspekulerad utrikesminister – genom att tuta i radions Ekoredaktion att Göran Persson (S) i stället är påtänkt. Vad taktiken är i det där spelet är svårt att veta. Behållningen av det hela är tills vidare en mycket Perssonsk replik om kossor på UD.
Margot Wallström själv klev i går rejält snett om det som Fredrik Reinfeldt sade om flyktingar undan de oerhörda och våldsamma förföljelserna i Irak och Syrien. Han uttrycke det som i Sverige stämmer med medmänsklighet och medkänsla hos de flesta, om att vi utan att klaga får vara beredda på merkostnader till följd av de flyktingströmmar som förföljelserna utlöst. Inom och utom politiken är detta något där statsministern inte bara talade för Moderaterna utan även för S och andra – för en moraluppfattning som överskrider de flesta parti- och andra gränser.
Men i Umeå lyckades Margot Wallström kritisera statsministern för att på något sätt underlätta för missnöjesagitationen från högerytterkanten. Vad sysslar hon med? Skulle det vara bättre att inte säga som det är och att inte stå upp för det som är rätt?
Minns hon för övrigt inte vad som hände efter flykten undan Karadzics och Mladics folkrensning i Bosnien. Den tidens ytterhöger, ledd av Ian Wachtmeister, försökte angripa bosnierna också. Men den breda allmänheten hade ju sett brutaliteten i det som pågick i Bosnien, så som man nu sett vad ISIS gör. Följden blev att Wachtmeister drog på sig utbredd avsmak hos väljarna, och det bidrog till att hans parti klappade ihop.