Mot vålds- och narkotikakriminalitet har det under en del år gjorts mycket: Skärpningar i brottsbalken och rättegångsbalken har skett, för längre strafftider, fler häktningar och nya undersökningsmetoder för polisen. Mer sådan lagstiftning är på väg. En omfattande lagrådsremiss med färdiga lagförslag är under behandling, för riksdagsbeslut troligen före nyår.
Väldigt många valaffischer från olika partier är ändå gjorda för att sprida intrycket att de verkliga skärpningarna under senare år inte har gjorts. Det är vilseledande.
Men än mer anmärkningsvärt är att två andra sidor av problemet ägnas så obetydlig uppmärksamhet.
Tidiga ingripanden när barn och tonåringar är på väg in i missbruk eller kriminalitet kräver personal – tillräckligt många, och tillräckligt uppmärksamma, engagerade och verksamma även obekväma delar av dygnet. Där det blir nödvändigt med vårdplaceringar har kommunerna fått ta hela kostnaden för avsevärt dyra insatser, som ändå kan göra att senare, men långt dyrare åtgärder inte behövs.
Mycket som borde gjorts har därför inte uträttats. Ett rejält, välriktat statsbidrag till personalkrävande kommunala insatser behövs. En del fanns i januariavtalet 2019 mellan S, C, L och MP. Men mer måste till. De som är mest högljudda om sin egen påstådda förmåga att förhindra brott är dock som regel ytterst tystlåtna i den frågan.
Den andra alltför utbredda tystnaden i valdebatterna om brotten gäller vikten av att fler underlättar för polisen, i stället för att hålla tyst, titta åt annat håll, eller fortsätta med de beteenden som ger de kriminella intäkter.
Att tipsa polisen och berätta om vapen eller knark är att göra det svårare för dem som gör andras boendemiljöer otrygga – och ibland även skjuter. Polisen behöver hjälp av allmänheten, inte bara 300 meter runt en sådan brottsscen som den i Eskilstuna för en dryg vecka sedan, då ett litet barn och en kvinna var på sjukhus ett tag efter att ha kommit i vägen för förlupna kulor
De kriminella, som ibland blir osams och skjuter, har för det mesta langning som födkrok. För det behöver de kunder som betalar för de giftiga, vanebildande, ibland förslavande kemiska substanserna.
Kriminella gynnas också av andras överseende och tigande – och av urskuldande och glamouriserande av rusgifterna. Sådant pågår, på inte så få håll, ofta i sociala miljöer och medier av helt annat slag än de ”utsatta stadsdelarna”. Det finns en övre slum också, i kretsar med mer pengar, men vårdslösa, nedbrytande vanor. Till dem tas det missriktad och skadlig politisk hänsyn, då brotten ensidigt utmålas som enbart en fråga om ungdomar i utpekade förortsmiljöer.
Langarna förstör både för sig själva och för många andra. Det de säljer skadar hälsan, den kroppsliga och den psykiska.
De skottskadade och ihjälskjutna är inte den större delen, utan tvärtom en mindre del av narkotikans skadeverkningar. Skolgång saboteras, yrkeschanser förstörs, familjeliv bryts ned.
Hela den bilden bör det talas om, i skolan, i hemmen – och betydligt mer än nu i politiken. Langarna ska inte få hållas. De ska sättas fast. Gifterna de säljer bör alla hålla sig borta från.