Partiledartalen i går var enligt planerna två. Med religionsförföljelserna och det akuta hotet om folkmord i Irak blev de fler. I Stockholm talade vice statsministern Jan Björklund (FP) vid den stora demonstrationen för internationellt skydd för de kristna, yazidier och andra som nu fördrivs eller mördas. Där deltog också Gustav Fridolin (MP), liksom statsrådet Birgitta Ohlsson (FP). Samma ämne berördes av Stefan Löfven (S) och Göran Hägglund (KD), vid sidan av annat i deras planerade sommartal.
Värderingar, mål som ska uppnås och goda syften är ofta inte bara angelägna, utan också ganska lätta att tala vackert om. Det som verkligen ger resultat, och som gör detta medan tid är, kan vara mer politiskt besvärligt att uttala högt.
Stefan Löfven sade exempelvis att "vi måste göra allt i vår makt för att stoppa" organisationen IS, som står bakom fördrivningarna. I stycket innan preciserade han, enligt det utsända manuskriptet, detta som att FN:s säkerhetsråd "måste använda sin makt till att göra något verkningsfullt." Och hur då? De enda som har flygstridskrafter och drönare nog och som kan tänkas slå ut de många stridsfordon som IS-styrkorna tagit från Bagdadregeringens sönderfallna divisioner är USA. Då är det också det som ska sägas, och sägas tydligt, oavsett vad olika aktörer ansett om den tidigare historien i Irak. USA är de som i praktiken kan skydda kurderna och de andra minoriteter som hotas av IS-offensiver i Irak.
En formel om FN är inte ett dugligt surrogat för utrikespolitik, särskilt inte då det är orealistiskt att FN-insats sker. Ett annat exempel i Stefan Löfvens tal i går var att han upprepade det som Nordens S-ledare – utom danska statsministern som tydligen vägrade skriva på – haft med i ett uttalande om Gaza. Där skulle Sverige erbjuda sig att delta med FN-trupp i Gaza. Men vilka befogenheter skulle då denna trupp ha? Skulle FN hindra att nya raketer importeras från Iran och skjuts mot Israel, eller skulle FN-soldaterna med sin närvaro bli sköldar för att skydda dessa raketer? Förklaringen är helt enkelt att erbjudandet att hjälpa FN ska låta snyggt här hemma, men är villkorat av att det först sker en fredsöverenskommelse med sådana förutsättningar att risken att behöva infria ett löfte om FN-trupp sjunker till noll.
Det är många frågor där Stefan Löfven har liknande glapp mellan det han målar upp och vad hans partilinjer skulle kunna innebära i verkligheten. Men för dagen får det räcka med ett exempel på att han inte är ensam om just den svagheten. Göran Hägglund (KD) försöker göra det till stor kampanjfråga att sjukhusen ska bli statliga, medan övrig sjuk- och hälsovård ska vara kvar på regional eller lokal nivå. Halvt förstatligande betyder att landstingen, eller motsvarande som har kostnadsansvaret för primärvården, inte längre har kvar en viktig drivkraft de har i dag. Nu vinner både patienter och skattebetalare om primärvården ersätts för sitt arbete så att den anstränger sig för att förebygga sjukhusvård, med folkhälsoarbete och med att själv utföra prover och behandlingar.
Men om kostnaden för den lokala och regionala nivån i stället kan lämpas över på staten med onödiga remisser, och genom att inte försöka att med bra primärvård hålla undan patienter från sjukhusens akutmottagningar? Då blir vårdsystemet felprogramerat, till att ge vård på dyrare sätt och på fel nivå.