Från att ha betraktats som favorit i Liberalernas partiledarstrid har Erik Ullenhag hamnat i underläge. Partiets medlemsomröstningar i länsförbunden har gett Nyamko Sabuni en fördel inför valberedningens nominering och ombudens slutomröstning nästa fredag.
Det finns de som anser att Ullenhag bör kliva av, om inte redan nu, så i ett läge där valberedningen nominerar Sabuni.Inte minst mot bakgrund av den starka övervikten för henne i länsförbundens nomineringar.
Det är en felsyn. Att lämna ledarstriden före det extra landsmötet vore ett misstag.
För det första finns det ett betydande stöd för Erik Ullenhag som inte syns i länsförbundsnomineringarnas matematik. Utfallet av medlemsrösterna är mycket jämnare. En rad politiskt betydelsefulla partimedlemmar, som EU-kommissionären Cecilia Malmström, har också tagit ställning för Ullenhag.
För det andra finns det rimligtvis en tanke med den flerstegsmodell i partiledarvalet som Liberalerna har valt. Medlemsomröstningarna, länsförbundens nomineringar, valberedningens nominering och valet på landsmötet har alla sin roll. Inget steg före nästa fredag utgör den sista fasen.
För det tredje – och detta måste understrykas – kan den person som valberedningen inte nominerar, oavsett vem det blir, mycket väl vinna partiledarvalet. Landsmötesombuden är inte bundna av vare sig sina länsförbund eller av valberedningen, utan är fria att följa sin övertygelse. Ingen får heller veta hur ett enskilt ombud har röstat om inte hon eller han berättar det. Omröstningen är sluten.
Denna ledarsida står fri från partier, samtidigt som vi och Liberalerna historiskt tillhör samma liberala rörelse. Det är ett av flera argument för ett tydligt ställningstagande i denna partiledarstrid.
Erik Ullenhag har den ideologiska klarhet och intellektuella kapacitet som bör krävas av en ledare för Liberalerna. Från att i början av sin valkampanj ha varit lite väl rund i kanterna och överdrivet konfliktundvikande har han successivt blivit allt tydligare om politikens huvudstrider och om det som bör vara Liberalernas roll i dem.
Ullenhag varnar för nykonservatismens framflyttade positioner där öppenhet mot omvärlden, mångkultur och feminism angrips. Han pekar ut nationalismen som liberalismens huvudfiende och lovar att föra en tydlig linje gentemot dessa krafter i svensk inrikespolitik. Han vill se Liberalerna inta en plats i politikens mittfält, i stället för att trängas i högerburen.
Han talar om de problem för individens frihet som syns tydligare i ett mångkulturellt Sverige, som hedersförtryck och religiös extremism, men gör det utan att hemfalla åt kulturkrig och utan att ställa grupp mot grupp.
Han betonar det rationella förhållningssättet, i motsats till symbolpolitiken, och har genom åren visat intresse och förmåga, inte bara i de principiella och debattvänliga frågorna, utan även i detaljerna inom allt från vård till skatter.
Inte minst har Ullenhag under de senaste veckorna visat att han vill se en annan, mer saklig och mindre oförsonlig ton i den politiska debatten. Han har talat om vikten av ”ett snällare Sverige”.
Det behövs.