Riksdagsvalet kan bli en folkomröstning om välfärdsstatens framtid. Det väntar sig utbildningsminister Jan Björklund (FP). Han talade om det i Göteborg i går, första helgen i spurten fram till valdagen.
Så ser säkert en del andra partier också på valdagen. Men de är oense om hur de ska se varandras alternativ och deras konsekvenser.
Alla vill, sade Björklund, förstås ha välfärdsstaten, men alla kan inte, eller vill inte, se till att det finns pengar att betala den med.
Villkoren för arbete och företagande måste kunna ge underlag för de skatter och socialförsäkringsavgifter ett modernt välfärdsland behöver för att fungera.
Att dra Sverige åt rätt håll har där krävt många års politiskt slit, många besvärliga beslut och många frontalkrockar med gruppegoistiska, kortsynta intresseorganisationer.
En del av Jan Björklunds motståndare vill väl snarare se valet som en folkomröstning om att stoppa vad de beskriver som en länge pågående nedmontering av folkhemmet, inledd långt innan 2006.
Men den där nedrustningen är till rätt stor del myt och propaganda. Trots elände i omvärlden har Sverige lyckats klara sig igenom krisen med anmärkningsvärt små skador, jämfört med det mörker som hotade 2008. Det har rentav blivit fler i arbete. Det är ordning i statsfinanserna som hos få andra.
Det som från både röd vänster och brun höger utmålas som välfärdsstatens avveckling har i själva verket räddat välfärden. Även om många problem ändå finns har det möjliggjort en positiv utveckling av reallöner och mycket annat.
Så om valet är en folkomröstning om välfärdspolitiken är det mer mening i att denna handlar om att fortsätta eller avbryta den reformkurs som tagit Sverige ut ur 70-, 80- och 90-talens kriser.
Jan Björklund siktade där i hög grad inte in sig på Socialdemokraterna, utan på de andra oppositionspartiernas synsätt som de stora hoten mot välfärdens ekonomiska och värderingsmässiga förutsättningar. Inte bara MP, V och Fi, som tillsammans är de som S verkar vilja ha som parlamentariskt underlag, utan även SD, är ju också främmande för den politik som rätat upp svensk ekonomi och hindrat att det gått ruskigt illa för oss efter 2008.
Men var står Socialdemokraterna i en sådan folkomröstning om reformpolitiken, som de ju själva var med om att grundlägga, med bland annat skattereform och pensionsreform i samverkan med liberaler och andra?
Deras sätt att propagera och deras sätt att uppträda ihop med främst MP ger ju snarast intrycket att de deltar på den sida som vill göra slut på både arbetslinje och annan reformpolitik.
Men samtidigt gapar djupa klyftor mellan vad till exempel industrifacken, med partiordförande Löfven, kan tänka sig och vad de andra, mer populistiska eller tillväxtfientliga oppositionspartierna vill.
Socialdemokraterna står med en fot på vardera sidan.
Dock är de mycket mer ense med Jan Björklund om säkerheten och samarbetet i Europa.
När han i Göteborg sade att "friheten kommer inte av sig själv, den bygger man i samverkan med andra demokratier" så är detta inte så kontroversiellt mellan honom och en del ledande socialdemokrater. Men det finns en så mycket djupare avgrund gentemot SD, och även gentemot det V-underlag som en del socialdemokrater fortfarande vill ha för en ny regering.