Det går att se ljuset i tunneln men vägen dit är lång. Allt fler i Sverige och världen blir vaccinerade men smittspridningen är fortfarande för stor för att ett samhälle som det svenska ska kunna öppnas upp.
Och vi kan inte ta något för givet ens när vi är framme vid ljuset. Pandemin kan komma tillbaka i form av muterade virus och världen kan drabbas av säkerhetspolitiska kriser, om det så är Rysslands aggression mot Ukraina, Kinas mot Taiwan eller en väpnad konfrontation mellan Israel och Iran. Världen är för närvarande farlig och instabil.
Det är i detta läge som januaripartierna satt ihop ännu ett ekonomiskt dokument. Årets vårproposition innebär, i likhet med förra årets, en hel del pengar ut. 45 miljarder ut är visserligen betydligt mindre än de 107 miljarder som finansminister Magdalena Andersson (S) lade fram på våren 2020 – en krispott som sedan växte allteftersom. Å andra sidan var det få i politiken som trodde på att också årets vårändringsbudget, som brukar vara liten, skulle innebära en massiv miljardutrullning.
Åtminstone var det inte så det lät för ett år sedan. Då var budskapet från oppositionen, näringslivsorganisationer och en del ekonomer att staten skulle ösa pengar över stora delar av ekonomin, allt i tron om att krisen skulle bli djup men kort.
Det vi har fått i stället är en mildare men mer utdragen kris. Varuproduktionen har återhämtat sig relativt snabbt. Kraftigt ökad efterfrågan på vissa varor, som medicinsk och it-utrustning, har också stimulerat världsekonomin. Samtidigt har stora delar av tjänstesektorn tvingats till en långvarig svältkur eller stängt ner helt.
För den ekonomiska politiken har det inneburit att skattelättnader och utgiftsökningar har krävts under en lång period, men på senare tid inte med så stora belopp som i pandemins början. Det handlar nu mer om sådant som omställningsstöd för att kompensera företag för inkomstbortfall i stället för permitteringsstöd under produktionsstopp.
Med facit i hand, och med tanke på vad som kan komma längre fram, var det därför rätt av regeringen och samarbetspartierna att 2020 stå emot kraven att betala ut hundratals miljarder kronor – exempelvis i form av generella sänkningar av arbetsgivaravgifterna – till företag som inte behövde dem.
För Sveriges del finns det även en annan sida av saken som gärna döljs i debatten: Svensk ekonomi och arbetsmarknad står på mycket god grund. Före pandemin hade vi EU:s högsta sysselsättningsgrad bland folk i arbetsför ålder (20-64 år). Andelen svenskar som försörjdes med ersättningar och bidrag var den lägsta på 30 år, enligt SCB:s sammanställningar. Detta är robusta och internationellt jämförbara mått som visar sakernas tillstånd.
Landjämförelser av andel arbetslösa är däremot missvisande, bland annat eftersom det ”gynnar” länder som på olika sätt knuffar ut folk ur arbetskraften, exempelvis genom tidigare pensioneringar. Det är dessa siffror som högeroppositionen nu använder – också under torsdagens debatt i riksdagen – för att svartmåla svensk arbetsmarknad och regeringens prestation. Precis som Socialdemokraterna gjorde när de var i opposition.
Den här jakten på politiska poäng fördummar debatten och försvårar politiska vägval framåt. För att klarare se våra problem som land, måste vi även se våra styrkor. Och det är aldrig fel rent allmänt att vara ärlig i politiken.