Många länder missar coronadöda på äldreboenden. Dessa räknas inte in i den officiella statistiken. Det berättade Sveriges Radio på torsdagen.
Samtidigt kan det finnas mörkertal även i Sverige. De coronasmittade som avlider på äldreboenden rapporteras i regel. Sjukvården tar dock inte nödvändigtvis prover för corona på dem som dör hemma, något som tidningen skrev om för ett par veckor sedan. I andra länder ser det rimligtvis olika ut även i det avseendet.
Och för att komplicera det ytterligare: Vad är det vi ser i statistiken över avlidna, personer som dör på grund av coronasmittan eller personer som dör med viruset i kroppen med där dödsorsakerna även kan vara andra?
Slutsatsen måste bli att denna statistik är svår materia. Det gäller även sådana, vid första anblicken enkla, variabler som antalet döda i corona.
Ändå är det dessa siffror som ständigt ställs mot varandra i debatten. Andra länders dödstal jämförs med Sveriges för att ibland ge stöd till, men desto oftare försöka leda i bevis att vårt lands sätt att hantera smittspridningen är fel.
Men länder mäter och redovisar, som synes, på skilda sätt. Smittspridningen kan ha sett olika ut vid den där kritiska, ofta okända, punkten X då åtgärden Y borde ha satts in.
Det är inte heller så lätt att avgränsa några specifika besluts inverkan på smittspridningen när smittskydd består av en mängd olika åtgärder som är i kraft samtidigt och varierar över tid.
Och med vilka länder bör Sverige jämföras? De som underkänner Sveriges metoder väljer Finland, Norge och Danmark som då kallas ”jämförbara länder”. Men varför är de mer jämförbara än exempelvis Belgien och Frankrike? Vi talar ju inte om socialförsäkringssystem och värderingar, utan om spridningen av ett virus kring vilket väldigt mycket är okänt.
Det bästa vore att sluta presentera detta som någon sorts Europa- eller världsmästerskap i coronakamp. I stället kan man titta på olika delaspekter som är lättare att greppa.
Den omfattande spridningen av viruset på svenska äldreboenden är ett misslyckande. Men det är ett misslyckande som knappast hade förhindrats med hårda statliga karantänregler och besöksförbud. I stället tycks problemet vara otillräckliga skyddsåtgärder för anställda, hög personalomsättning i äldreomsorgen och timanställningar med sämre ekonomiskt skydd vid sjukskrivning. Här finns lärdomar att dra.
Det anmärkningsvärda i övrigt är att de som förespråkar hårdare statliga restriktioner sällan preciserar vad det är som de vill se. Samtidigt som regeringen och Folkhälsomyndigheten gång på gång förklarar varför de tills vidare håller fast vid linjen med relativt få förbud till förmån för rekommendationer.
Skyddsåtgärderna måste hålla länge, vilket nedstängning och de facto inlåsning av människor inte kan. Det senare knäcker individer och ekonomier och respekteras inte särskilt länge av medborgare som är vana vid frihet.
Om det går att göra annorlunda, bör man göra det.