Staten borde inte subventionera att mindre stabila småbanker lånar in pengar från allmänheten för att låna ut till personer med bräcklig kreditvärdighet.
Men det är vad den statliga insättningsgarantin för bankkonton delvis har kommit att innebära. Bankerna får betala avgift för att det statliga Riksgäldskontoret ska garantera återbetalning av spararnas pengar, även om banken går omkull. De mest stabila, vanligen större, bankerna får per år betala 0,07 procent det som i genomsnitt finns insatt på kundernas konton.
Banker med betydligt mer äventyrliga affärsmodeller, som även ökar risken för staten genom att ha nästan all inlåning från allmänheten, behöver inte betala mer än 0,18 procent per år. Det är ytterst förmånligt att till det priset få belasta skattebetalarna med nästan hela risken vid en större eller mindre ekonomisk kris.
Den här subventioneringen av mer riskfyllda bankaktiviteter är en del av förklaringen till att så kallade nischbanker snabbt har blivit fler och vuxit så snabbt. Andra sidan av detta är att trots nuvarande penningpolitik kan privatpersoner med gott om likvida medel ändå öppna riskfria kapitalkonton med ränta. Stora affärs- och sparbanker kan däremot bara erbjuda nollränta eller näst intill.
Det finns därmed en inte så liten – och allt annat än fattig – kundkrets som fått kortsiktigt intresse av att statens subventionering av mer riskabla nischbanker inte ifrågasätts, utan får fortgå med risk för att statsfinanser och skattebetalare åker på en flermiljarderssmäll.
Enligt Riksgäldskontorets analys i mars i år, av risker med statens kreditgarantier, är faran för förödande stora statliga förluster vid en mer allmän bankkris visserligen inte så stora. De större och systemviktiga bankerna är mer stabila än flertalet nischbanker. De har även stor inlåning med obligationer och annat som staten inte garanterar, och som delvis tvångsomvandlas till aktier om banken måste rekonstrueras enligt EU:s gemensamma regelverk.
Mer än 15 nischbanker med tillsammans över 110 miljarder kronor i statsgaranterad inlåning har dock, enligt Riksgäldskontoret, ”en betydande del av sin utlåning till kundsegment med relativt låg kreditvärdighet”. Där finns avbetalningslån vid e-handel, topplån utan inteckningssäkerhet på mycket högt belånade hus, belåning av småföretags fakturafordringar och annat.
En kraftig lågkonjunktur kan ge en pisksnärteffekt mot sådana nischbankers soliditet. Att deras egna riskkapital ibland är relativt sett större än storbankernas räcker inte när deras sårbarhet för risker är långt värre. Det kan gå snabbt till ett läge där staten får ersätta spararna för konkursförluster i en räcka mindre hållfasta småbanker.
En höjning av riskpremierna för de mer riskabla nischbankerna är påtänkt från Finansinspektionens sida, men det är oklart om och när den genomförs. Men en skärpning av reglerna behövs, och det snarast.
Det som nu pågår beskrevs i maj av tidningen Affärsvärlden på ett dessvärre rättvisande sätt, så här: ”Gratisfinansiering för affärsupplägg som både är riskfyllda … och svårgenomträngliga – och ibland ockerliknande”.
Vad det sista ordet syftade på var av allt att döma att inlåning med statlig garanti i andra ändan ibland används för att ge de ökända snabblånen.