Avtal frigör reformkraft

I riksdagen och mellan arbetsmarknadsparter öppnar avtalet S-C- L -MP för att övervinna gamla låsningar. Trivs ihop gör här Jan-Olof Jacke, nu Svenskt Näringslivs chef och Mikael Damberg, nu inrikesminster.

I riksdagen och mellan arbetsmarknadsparter öppnar avtalet S-C- L -MP för att övervinna gamla låsningar. Trivs ihop gör här Jan-Olof Jacke, nu Svenskt Näringslivs chef och Mikael Damberg, nu inrikesminster.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledare2019-06-16 18:30
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Med ett brett grepp, i en mängd frågor, tvärs över blockgränsen, kan kompromisser frigöra handlingskraft och stärka demokratin.

Detta är centralt i arbetsprogrammet som Centern och Liberalerna i januari enades om med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De fyra kom överens om att tillsammans genomföra mer än ett tiotal mycket omfattande – i några fall mycket komplicerade – reformpaket.

Dit hör breda skattereformer. Sänkt skatt på arbete, men också mer avgifter på sådant som är miljöstörande. Andra stora projekt är genomgripande förändring av Arbetsförmedlingen samt att, helst under arbetsmarknadsparternas medverkan, ta nya grepp med både arbetsrätt och kompetensutveckling för att fler ska komma in i och kunna bli kvar i arbetslivet.

Bland andra större och viktigare grepp märks också: Ett fastläkarsystem – ett annat ord för husläkare – i primärvården. Ny modell för hyressättning. Översyn av läroplaner och huvudmannaskap för skolan.

Oviljan att se vilken ambitionshöjning helheten av detta betyder i svensk politik har varit stor, på borgerlig högerkant liksom bland socialister till vänster om Löfven. Åtskilligt munväder har hörts om misstroendeförklaringar med samtidigt stöd av SD och V. Avtalet från i januari har angripits med vantolkningar och överdrifter, i frågor som exempelvis marknadshyror i äldre hyreshus.

Gemensam för höger- och vänsterkritiken är vägran att erkänna att de fyra är på väg att få det att lossna i ett avsevärt antal ämnen där det länge behövts rejäla grepp, men där blockpolitikens låsningar vållat olycklig passivitet under två eller flera mandatperioder.

I kritiken syns också hur en del inte vill öppet medge att ekonomisk politik med många liberala riktlinjer är fördelaktig också för arbetarrörelsen. Den är en förutsättning för att samhällsekonomin ska behålla styrkan att bära upp de sociala trygghetssystemen samt utbildning och vård.

En skattereform behöver som central del ha att det ska löna sig att arbeta. Där bör borttagandet av skiktet med extra ”värnskatt” på arbete vara en helt logisk sak även för socialdemokrater. Men vare sig liberaler eller socialdemokrater kan se detta som bara en lösryckt detalj. Helheten i skattereformer är det väsentliga.

Andra skatteändringar kommer med säkerhet att beskära en del förmåner som nu gynnar främst folk med mycket pengar. Men det gäller då annat än skatt på deras arbetsinsatser.

Alltför många blundar för hur värdefullt det är att lösa upp knutarna i sådana ämnen som arbetsrätt, arbetsförmedling, kompetensutveckling, arbetslivspraktik för nyinflyttade och fler vägar för arbetsmarknadsanpassad yrkesfortbildning.

Att göra det så att man gemensamt hittar balanspunkten kan ha ett stort värde för socialdemokrater och för liberaler, och bli till fördel för fack och arbetsgivare

En hel del förändringar kommer förr eller senare på dessa områden. Men om de inte ska ge upphov till långvariga och försurande konflikter är det ett stort värde att mötas som varandras konstruktiva motparter, och att inte försöka trumfa igenom det som andra sedan snarast vill riva upp.