Under påskhelgen rapporterade flera medier att Erik Bengtzboe, som sitter på Sörmlandsbänken i riksdagen, lämnar sina uppdrag för Moderaterna. Det är på ett sätt sant.
Efter Aftonbladets avslöjande om att Bengtzboe genom kreativ folkbokföring har kunnat plocka ut 158 000 kronor för bland annat dubbelt boende och traktamente, meddelade Moderaterna mitt i påskfirandet att han avgår som vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet och som partiets talesperson i frågan. Däremot sitter han kvar i riksdagen, trots att det är i egenskap av riksdagsledamot – inte arbetsmarknadspolitisk talesperson – som han har trixat till sig pengar. Det är skattebetalarna han har blåst, inte Moderaterna.
Än mer obegriplig blir Moderaternas inställning när partiledare Ulf Kristersson förklarar avsättningen med att Bengtzboes trovärdighet har tagit skada av ”den senaste tidens uppmärksamhet” (Aftonbladet 21/4). Enligt Moderaterna är det alltså inte Erik Bengtzboes agerande som är problemet, utan att det avslöjats.
Därför är det välgörande att Sörmlandsdistriktet verkar tänka annorlunda än partiledningen och öppnar upp för ytterligare konsekvenser. På onsdagen kommer valberedningen att avgöra om han kan fortsätta som ordförande för M i Sörmland.
Men – och det här är viktigt: Vem som företräder ett parti i interna sammanhang är en intern angelägenhet. Vilka som sitter i riksdagen och kommunfullmäktige är inte det.
Även om förtroendevalda är valda på personliga mandat, och ett parti formellt inte kan kräva att någon lämnar, kan alla partier vara tydliga med att vissa saker skadar förtroendet för både personen och partiet i så hög grad att man önskar att personen avgår.
Här kan Moderaterna i Eskilstuna fungera som förebild. Där har gruppledningenprecis fått Madeléne Tannarp att lämna sina uppdrag som kommunpolitiker, efter P4 Sörmlands avslöjande att hon fått en skriftlig varning eftersom hon, vid flera tillfällen, deltagit i och fått ersättning för politiska möten, utan att rapportera in frånvaron till sin arbetsgivare, som är socialförvaltningen i Eskilstuna. Därmed fick hon alltså dubbelt betalt – lön och politikerarvode – vilket har vissa likheter med Eskilstuna-Kurirens avslöjande från i fjol, när Tannarp mottog full sjukersättning samtidigt som hon kvitterade ut arvoden på 10 000 till 15 000 kronor i månaden för politiska uppdrag.
Ytterligare exempel på när politiker lämnat in passerkorten, efter att ha ertappats med girighet, är Strängnäsbon Stefan Jakobsson (SD), som drog tillbaka sin riksdagskandidatur när Aftonbladet strax före valet avslöjade att han åkt taxi för nästan 330 000 kronor och låtit skattebetalarna stå för privata resor till nattklubbar, fester och vänner. Några veckor senare meddelade Caroline Szyber (KD) att hon lämnar riksdagen, även det efter ett avslöjande från Aftonbladet, om att hennes familj följt med på arbetsresor utan att själva stå för kostnaden.
Även om både 158 000 och 330 000 kronor är småpengar sett till riksdagens totala omsättning, för att inte tala om den dubbelersättning som Madeléne Tannarp har fått, håller storleksargumentet inte som ursäkt. Politiker är bland annat valda för att besluta om hur skattepengar ska göra största möjliga nytta för medborgarna. För detta ska de ha skäligt betalt och kompensation för de eventuella medkostnader som två boenden och veckopendling medför.
Däremot får de knappt tänka tanken att missbruka systemen eller försöka sko sig på skattebetalarnas bekostnad. Gör man det, är man i fel bransch.