För åtta år sedan gick Alliansen till val på att minska utanförskapet. Med facit i hand kan vi konstatera att de lyckades.
2006 försörjdes en dryg miljon människor av sociala ersättningar och bidrag, som a-kassa, sjukpenning och ekonomiskt bistånd. 2012 var siffran knappt 800 000. En rejäl minskning på kort tid.
Siffrorna går igen i stora delar av statistiken. 2006 var nästan 200 000 personer sjukskrivna och över en halv miljon hade förtidspension. Förra året var siffrorna nere på 150 000 respektive 350 000.
Samma sak med sysselsättningen. Även om arbetslösheten är några decimaler högre – detta i en tid när Europa har gått igenom en av de värsta ekonomiska kriserna på decennier – har antalet som jobbar ökat, vilket ligger helt i linje med tankarna bakom politiken. Jobbskatteavdraget skulle göra det mer lönsamt att arbeta och den bortre parentesen i sjukförsäkringen, med fler avstämningar på vägen, skulle förhindra att människor gömdes och glömdes i luntorna hos Försäkringskassan.
Inte ens Alliansens värsta kritiker kan alltså beskylla de borgerliga partierna för att ha brutit något vallöfte. I Alliansens Sverige har människor som arbetar fått mer pengar i plånboken.
Men att någonting var rätt och nödvändigt 2006, betyder inte nödvändigtvis att det är rätt 2014. Medan sjukförsäkringens tak på cirka 27 500 kronor i månaden erbjuder en inkomstbaserad ekonomisk trygghet, slår mer än nio av tio heltidsanställda i a-kassans tak på 18 700 kronor – ett tak som har stått stilla sedan 2001.
Eftersom vi sedan början av millenniet har haft såväl inflation som prisökningar och reallöneökningar, betyder det att a-kassan i praktiken har omvandlats från en omställningsförsäkring till en grundtrygghet, som för många ligger på samma nivå som socialbidraget. Det är inte så a-kassan är tänkt och i dag vill alla riksdagspartier, utom Moderaterna, höja taket.
Här bör Fredrik Reinfeldt och hans vänner lyssna på Allianskollegorna. Dagens arbetsmarknad genomgår ständigt strukturomvandlingar, vilket leder till att nya, högproduktiva jobb växer fram medan andra slås ut. Det är i grunden något bra – det är så vi ökar tillväxten och klarar den globala konkurrensen – men det betyder att många ser sina jobb försvinna.
Om en fabriksnedläggning är synonymt med privatekonomisk katastrof, kommer både motståndet mot globaliseringen och kraven på statliga stöd till verksamheter som inte håller måttet att öka. Det är inte så vi rustar Sverige för framtiden och därför måste vi dela på den ekonomiska smällen; dels genom utbildningssatsningar så att människor kan ta de nya jobben, dels genom att tillhandahålla en a-kassa som garanterar en genomsnittlig löntagare bibehållen levnadsstandard.
Det står inte på något sätt i strid med arbetslinjen. En fungerande a-kassa är en del av arbetslinjen.