Antalet människor som flyr till EU ökar. Och i ett reportage i Svenska Dagbladet får läsarna träffa några av de som på sin flykt över Medelhavet mellanlandat på den italienska turistön Lampedusa. Där har antalet sjöresande flyktingar ökat kraftigt den senaste tiden. Bilden av ännu en "migrationskris" av 2015 års storlek målas upp.
Antalet asylsökande till EU har ökat sedan pandemins värsta faser i EU checkat ut. Och på några håll har det varit en rejäl ökning. Under några månader kring årsskiftet i Tyskland och Österrike ökade antalet asylsökande kraftigt. Denna höjning kom sedan att sjunka stort i Österrike och något i Tyskland. Sveriges siffror ligger på ungefär samma låga nivåer som de gjort under flera år, även om det var en liten uppgång mellan 2021 och 2022, om man kikar på Migrationsverkets siffror.
Men som Bernd Parusel, forskare i statsvetenskap med fokus på EU:s migrations- och asylpolitik, gör klart: Det ökade antalet transporter över Medelhavet kommer antagligen inte leda till att många fler söker sig till Sverige. Det är mycket svårare att ta sig igenom EU från Medelhavet än hösten 2015. Men upplever mottagarländerna längs med EU:s gräns sig övermannade kan de släppa på kontrollerna, och plötsligt kan det bli bra många fler här än de senaste åren.
Politikerna måste nu hålla huvudet kallt. Den sortens flyktinghicka som bitit sig fast i EU-politiken, men också bland Sveriges politiker och regeringar, riskerar snarare trassla till situationen istället för att lära sig av sina misstag. Gränshinder och onödig byråkratisk seghet korkar igen asylsystemet snarare än att mottagandet flyter på.
Det finns lärdomar att dra från vår när– och nutid. Kriget i Europa har inneburit att många ukrainare flytt till sina grannländer, men också till Sverige och längre bort. Det finns bekymmer med EU:s massflyktsdirektiv och att länder som Sverige sedan start försvårat för ukrainare att etablera sig här. Men att ukrainarna tillåtits röra sig fritt inom EU har fungerat väl. Hanteringen av deras ansökningar om uppehållstillstånd har gått snabbt och smidigt. Flexibilitet och öppna(re) gränser har visat sig vara framgångsrikt. Flyktingpolitiken i EU och Sverige bör dikteras utifrån principer om frihet och smidighet, inte byråkrativurmande, taggtråd eller annan brutalitet.
Sedan: För snart åtta år sedan motiverade Sverige stängda gränser och restriktivare flyktingpolitik med att landet behövde ett tillfälligt "andrum". Sverige skulle kunna bygga upp sin mottagningskapacitet. Detta tillfälliga har nu blivit flerårigt, och varje regering sedan dess har snarare maniskt fokuserat på att strama åt asylpolitiken ytterligare. Beskedet har varit: Kom inte hit!
Länder kan inte vara redo för varje tänkbar situation. Men politiken kan, och bör göra mer för att förbättra Sveriges beredskap i att hantera plötslig och stor invandring. De flesta politikerna har dock helt ignorerat frågan om mottagningskapacitet. Slutsatser från experter och myndigheter om lärdomarna från 2015 har helt glömts bort eller gömts.
Men intresset för ökad mottagningskapacitet kan öka nu när Sverige ska bli Nato-land. Under toppmötet i Warzawa 2016 kom försvarsalliansen fram till att de allierade länderna måste kunna hantera "stora befolkningsrörelser". Det minskar risken för instabilitet och förbättrar ett lands försvarsförmåga och stärker den civila motståndskraften. Det handlar då främst om migration från grannländer, men kan gälla även i andra situationer.
Sverige behöver hugga i. Inte gnälla över att det kommer nya invånare hit.
