Annie Lööf sade det åhörarna ville höra. På sitt partis kommunkonferens i Örebro sade hon också en del åhörarna borde haft svårt att ta på allvar.
Inom Centerpartiet är de stora delar av partiet på väg att ta överhanden som inte vill veta av programförslaget från kretsen kring Lööf.
De kommer att se till att det nya programmet blir sådant att kärnväljare och medlemmar inte kommer att känna sig bortstötta.
Annie Lööf borde ha begripit att det papper som en del av hennes idémässigt mest närstående kompisar satte ihop skulle vara omöjligt i partiet och dessutom skada det på flera sätt.
Nu får hon ta skeden i vacker hand och säga sådant som förtroendevalda och gräsrötter hellre vill höra.
Frågan är hur mycket de den här gången tar hennes ordval på riktigt allvar. Det gick ju ganska likartat till då hon som partiledarkandidat vann över de båda, som det visade sig, inte så värst starka motkandidaterna.
Då hon kandiderade ställdes hon inför en lång räcka mycket konkreta belägg på hur hon ideologiskt och i sakfrågor placerat sig långt till höger om centerns vanliga hållning.
Detta var tydligt eller övertydligt, i riksdagsmotioner och på hennes egen blogg.
Hon tog sig förbi det genom att i rask takt, i fråga efter fråga, säga motsatsen till det hon sagt och skrivit förut. Den gången gick det. Hon blev partiledare genom att uppträda som politisk kameleont. Men nu försöker hon göra om det.
Inte bara så att hon distanserar sig från de punkter i det olycksaliga programförslaget som blivit mest politiskt riskabla. Hon försökte i Örebro med spelad, något högröstad indignation förneka sin egen ideologiska hemvist.
Ordet "nyliberal" som hon försökte skaka av sig är visserligen djupt missvisande, den riktning av ensidig högerpolitik det handlar om är i många sociala och ekonomiska frågor inte ny, och i många avseenden också starkt negativ mot svensk liberalism. Timbrohögern är så mycket för en oreglerad ekonomi att det går till överdrift, men har svag eller ingen kontakt med en rad av liberalismens andra värden.
Men vem kan tro att det i den här vändan är mer allvar än taktik, när Annie Lööf ännu en gång försöker att sopa lössnö över de spår hon själv lämnat i tal och skrift? Haveriet med partiprogrammet inträffade ju just i den ideologiska terräng som hon försökt påstå att hon hade lämnat eller aldrig befunnit sig i. Att lyckas som kameleont blir svårare andra gången än första gången.
Betydelsen av det som hänt bör dock inte överskattas. Den som vill se det riktiga Centerpartiet kan lägga märke till de jordnära, mycket kompetenta statsråden Lena Ek och Eskil Erlandsson. Centern som landsbygdsföreträdare och som bundsförvant och pådrivare i en för småföretagande positiv allianspolitik är en mer representativ bild.
Den är för väljarna mer upplysande än det märkliga skådespel där partiets ideologiskt mest påfallande oliberala motpoler försöker slå varandra i huvudet med ordet "liberal", som de på båda sidor använder lika selektivt som yrvaket.