C och L står fast vid avståndstagandet från att ha Le Pen-fascismens supporterskara i den yttre högern som regeringsunderlag – men M och ibland KD uppträdersom om detta skulle vara möjligt och önskvärt.
De fyra partiernas motioner om vårbudgeten visar också på betydelsefulla skillnader, även i vad som ses som huvudfrågor. Enigheten inför regeringsbildningen 2006 finns inte kvar.
Centerpartiet har en radikal omstöpning av arbetsförmedlingen som dominerande fråga i de närmaste fyra årens budgetar – en omflyttning av cirka tio miljarder, från statlig arbetsförmedling till valfrihet mellan konkurrerande förmedlingar. Dessa skullei huvudsak få betalt av staten först då den arbetssökande fått fast plats i arbetslivet.
Fler partier har anmält intresse för en förändring åt det hållet. En likartad ordning i Australien talar för att C-modellen kan vara genomförbar. Slående är ändå att frågan gjorts så dominerande i budgetalternativet. Där finns en återhållsamhet, som i en del fall kan vara lovvärd försiktighet med lösliga löften. Men sådant som större skattereformer för arbete prioriteras inte av C. Vidare gör försvarsuppgörelsen med regeringen att den militära delen av säkerhetsfrågorna tonas ned, liksom hos KD och i viss mån ävenhos M.
Tanken att främst betala förmedlingarna med åratals fördröjning, vanligen vid uppnådd fast anställning, är ett intressant försök att stärka de ekonomiska drivkrafterna. Men här finns en stor osäkerhet. Det blir även starka incitament för förmedlingarna att inte lägga arbete och pengar på dem som har lång väg in i arbetslivet. En risk är att den delen av arbetsmarknadspolitiken i praktiken landar hos kommunerna, med mycket ojämn belastning. Det behövs noggrann utredning och eftertanke ifall C-modellen helt eller delvis ska kunna genomföras.
Det är anmärkningsvärda partiskillnader i skattepolitiken – som är en kärnfråga för hög andel av befolkningen i arbete och förnyelse och framsteg i näringslivet. En verkligt ambitiös skattereform, som sänker marginaleffekter i inkomstskalans alla delar, med betydande skatteväxlingar i person- och företagsbeskattning, kan praktiskt sett bara uppnås i en blocköverskridande uppgörelse. Intresset har ökat hos stora arbetsmarknadsorganisationer, från SACO till LO. Bland partierna verkar dock Liberalerna ensamma vara riktigt intresserade, men de kommer ingen vart. De låter sin reformanda bromsas av missriktad hänsyn till en i realiteten försvunnen alliansanda. Genomslaget skulle förmodligen bli bättre om de frigjorde sig mer.
KD vill offra en så stor skattehöjning som 15 miljarder, från höjning av alla momssatserna, på sänkt skatt för pensionärer. Att löneskatternasom läggs på arbetsgivare gör att arbete beskattas hårdare än pension bortser de från – och de begränsar kraftigt utrymmet för en arbetsstimulerande politik.
Moderaterna vill däremot gå vidare i samma riktning som med jobbskatteavdragen. De har även andra förslag av högst varierande värde och realism om hur samspelet mellan skatter och trygghetssystem kan ge bättre drivkrafter för arbete. Vill man få varaktigt stöd för en sådan förändring är det ett felsteg att utstuderat provocera facken med att på nytt sänka just inkomsttaket i A-kassan från första dagen.
Märkligt är också att man är så låst vid att inte ta itu med bostadsbidragens skarpa marginaleffekt, som fräter hårt på lönsamheten i arbete. Pengar borde läggas på ett skifte till höjda barnbidrag. Detta skulle passa väl in i en större skattereform. Missgreppet att blunda för bostadsbidragens konflikt med arbetslinjen är en kvarvarande punkt där "alliansens" enighet från regeringsåren ännu består.