Ledare: Alla städer är inte som Boden eller Skellefteå

Ska staten på ett bräde dela ut minst 200 miljarder kronor, genom att ta över delar av de skulder kommunerna har efter upplåning till fastigheter eller investeringar i värmeverk och andra avgiftsfinansierade verksamheter?

I ett papper riksdagsman Fredrik Olovsson (S) nyligen delade ut på en pressträff i Stockholm fanns en sådan punkt med. Kan han verkligen få gehör för något sådant hos det partiets ordförande? Magdalena Andersson har varit finansminister. Ett av hennes mest respektingivande drag som politiker är att hon personifierar finansdepartementets kärva hållning i fråga om lättvindigt populära krumsprång i budgetpolitiken. 

Men Fredrik Olovsson i Katrineholm är inte heller vem som helst i riksdagsgruppen. Sitt tidigare tunga uppdrag som partiets gruppledare i finansutskottet har han visserligen fått lämna från sig till Mikael Damberg. Han är dock ledare för en av partiledningen tillsatt arbetsgrupp. I den rollen gav han landets kommunledningar en aptitretare, genom att vifta med ett förmögenhetstillskott på minst 200 miljarder från staten.

Men ett par andra punkter i hans utspel har sin grund i något som chefsekonomen Annika Wallenskog vid Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) varnade för i en uppmärksammad skrift förra året. Ett mindre antal kommuner har stora investeringsbehov och tar finansiella risker – då det hos dem görs nya, mycket stora satsningar i skiftet från fossilt till elektrifierat.

Under en kort tid blir det stor inflyttning och behov av mer kommunal infrastruktur, skolor och åtskilligt annat. De ekonomiska fördelarna kan på sikt bli väldigt stora. Men det finns osäkerhet om vilka satsningar som lyckas tekniskt och kommersiellt.

För kommunernas obligatoriska verksamhet, den de enligt lag måste ha, finns ett väl fungerande kostnadsutjämningssystem. Det revideras snart med utgångspunkt i ett politiskt enhälligt betänkande. Skiftena i befolkningens ålder fångas till stor del upp där. 

Men det är knepigare med den tekniska delen av kommunal verksamhet, gator, värme, vatten, avlopp och annat. Där kan stora förändringar i näringslivet dra med sig stora investerings- och lånebehov. Mycket men inte allt ska sedan täckas av de kommunala bolagens värme- och VA-taxor. Men risknivån höjs för en tid väldigt mycket, i ett mindre antal kommuner.

SKR har räknat upp en rad förslag som riksdag och regering kan välja mellan, och det avspeglas även i Fredrik Olovssons utspel. Detta lär väl lösa sig, åtminstone delvis i enighet.

De 200 miljarderna till kommunerna genom att staten ska ta över lån bör det dock sättas ett mycket stort frågetecken för. Argumentet från Fredrik Olovsson är att skapa utrymme för nya kommunala investeringar. Men de kommuner som inte har någon skuldbörda, eller en mycket låg sådan, vill han ändå ge motsvarande pengar.

Utrymmet skulle förstås öka en del, i alla kommuners budgetarbete. Kostnadsräntor skulle bortfalla, en del intäktsräntor tillkomma. Men vad säger att följden behöver bli ökade investeringar i kommunal infrastruktur? Det kan lika väl bli underlag för driftsutgifter för helt andra ändamål.

Det som behöver göras för att stödja nysatsningarna för elektrifiering ska riktas dit där det finns särskilt stora behov och risker. Framför allt behöver staten få bättre fart på förstärkningarna av elsystem och kommunikationer.