Det som brukar kallas integration är inte enbart en angelägenhet för den som invandrat. Inte heller är det bara en myndighetsfråga. Det är en uppgift för hela samhället.
Magnus Minh Gustafsson, chef för arbetsmarknads- och vuxenutbildningsförvaltningen i Eskilstuna, uttrycker det inte riktigt så i dagens debattartikel i EK/ST. Men innebörden är den.
Han uppmanar Eskilstunas företag att delta i Språkpraktik där nyanlända som läser SFI kombinerar studier i klassrummet med språkträning på arbetsplatser. Det handlar om tre timmar per dag, två-tre dagar i veckan under minst tre månader, enligt informationen på kommunens hemsida.
Förvaltningschefen skriver att detta inte kräver några stora resurser från företaget. Nåväl, det finns ingen anledning att framställa insatsen som mindre arbetskrävande än vad den är. Företaget ska avdela en handledare som ska ge praktikanten meningsfulla sex till nio timmar i veckan – svara på hans eller hennes frågor, ”fungera som en länk mellan praktikanten och övriga anställda”. Det kräver vissa resurser.
Med det sagt behöver sådana och liknande insatser göras. Etablering i ett nytt land är inget som sker enbart, eller ens i huvudsak, via studier i klassrummet. Det är genom interaktion med samhället som de som invandrat lär sig språk, arbets- och andra relationer och kulturella koder. Och det är genom att träffa nyanlända som de som redan bor här skaffar sig kunskap om sina nya landsmän, ja, lär sig mer om Sverige som det ser ut i dag.
En större del av civilsamhället behöver helt enkelt engagera sig och företagen är en del av detta civilsamhälle. Det borde även ligga i många arbetsgivares intresse. Att göra en större del av befolkningen anställningsbar är viktigt för personalförsörjningen. Bristen på arbetskraft är redan stor och kommer att bli större när rekylen efter pandemin slår igenom fullt ut och ekonomin återhämtat sig.
Men det handlar ytterst om att integration inte är någon annans ansvar, som det ofta låter i den offentliga diskussionen. Vid sidan av synpunkter på offentliga insatser, och det utslitna upprepandet av de invandrades skyldigheter, bör var och en ställa sig frågan: Vad kan jag bidra med för att hjälpa nyanlända in i det svenska samhället?
Denna tanke uttrycks också i EU:s inriktningsdokument: ”Integration är en dynamisk dubbelriktad process med ömsesidigt tillmötesgående mellan alla invandrare och invånare i medlemsstaterna" [...] Den kräver deltagande inte bara av invandrarna och deras efterkommande utan av alla invånare."
Så det är bara att kavla upp.