Under de senaste tio åren har sysselsättningen bland äldre nästan fördubblats. Enligt statistik från Eurostat har Sverige den högsta andelen arbetande seniorer i hela EU: Var fjärde 70-åring har någon sorts jobb och fler kan det bli.
Dels eftersom många är pigga en bra bit efter att de har passerat pensionsstrecket. Dels eftersom många har jobb som inte är fysiskt krävande, som de tycker är roliga, stimulerande och meningsfulla.
Därför drömmer de inte om att slippa arbeta, utan vill tvärtom utöva sina yrken så länge som möjligt. Dock kanske inte på heltid.
Att allt fler är yrkesverksamma högre upp i åldrarna har flera fördelar.
Den första är att Sverige byggs av människor som jobbar och det finns ingen anledning till att någon som kan och vill arbeta inte ska kunna göra det. Som 69-årige Håkan Nilsson, som jobbar med trädgårdsarbete via bemanningsföretaget Veteranpoolen, nyligen sa i en intervju: Är man fullt frisk och inte har några krämpor så finns det ingenting som säger att man inte kan göra någonting (TT, 6/6).
Den andra fördelen är social och handlar i viss mån om identitet. I en studie från undersökningsföretaget Ipsos uppger 65 procent av de arbetande seniorerna att de jobbar för att de inte känner sig som pensionärer.
Dessutom är ensamhet hos äldre ett växande problem som skapar ångest, oro och ohälsa, vilket några arbetspass ett par dagar i veckan kan lindra.
Den tredje positiva effekten är att åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden förhoppningsvis minskar när allt fler arbetsgivare ser att många håller allt högre upp i åldrarna. Enligt en rapport från IFAU, institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, är sannolikheten att bli kontaktad av arbetsgivare i samband med att man söker jobb sjunkande redan från 40-årsåldern och tendensen är starkare för kvinnor än män.
Det är både ohållbart och feltänkt. I dag kommer många inte ut på arbetsmarknaden förrän de är runt 30. Ungefär samtidigt påbörjas familjebildningen och de närmaste åren kombineras arbete, kanske på deltid, med föräldraledighet, vab-dagar och ett tajt schema för att hinna mellan jobb, hem, skola, förskola och barnens fritidsaktiviteter.
Precis när den perioden är slut, just när det är möjligt och helt rimligt för fler att gå upp i arbetstid och lägga i en ny växel på jobbet, börjar arbetsgivare rata folk eftersom de har fyllt 40, trots att personen gott kan ha 20 och till och med 30 år kvar, det vill säga åtminstone halva arbetslivet. De som väljs bort är alltså kvinnor och män som har hunnit skaffa sig 10 till 20 års arbetslivserfarenhet, har möjlighet att fokusera mer på jobbet än förr och som inte behöver tänka på vabruari.
Ytterligare ett plus med att förändra attityden till årsrika på arbetsmarknaden är att det även skulle förbättra möjligheterna att byta bana senare än i dag. Om arbetslivet slutar vid dryga 60 känns det inte särskilt meningsfullt för en 50-åring att sadla om. Om det däremot kan pågå till 75 finns det all anledning att byta bana för den som är utsliten, har blivit av med jobbet eller känner för att göra någonting nytt i arbetslivets andra fas.
Det är alltså bara att hoppas att fler seniorer väntar med att ta steget ut från arbetsmarknaden. Inte bara för deras egen skull. Utan lika mycket för deras hårt arbetande medelålders barns skull.