Det är inte i operationssalarna, utan i primärvård och förebyggande arbete, som folkhälsan och vårdens ekonomi påverkas mest. Foto:

Andra ställer till det, landstinget får betala

Ledare

Landstinget gör miljardinvesteringar.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Modernisering av sjukhusbyggnader och teknik behövs och är beslutade. Det är nödvändigt för att klara uppgifterna, men kommer att tynga i balansräkningen. Budgetförslaget i tisdags från majoriteten (S, C, L, MP) visar hur investeringarna ökar värdet av hus och andra anläggningstillgångar med 3,2 miljarder från 2016 till 2020. Skuldbördan av långa lån stiger från noll till 2,25 miljarder.

Men vårdresultat och ekonomi kommer främst att bestämmas av annat än lokaler – till stor del utanför sjukhusen, och inte minst av primärvårdens styrka. Samspelet mellan primärvård, kommunal äldrevård och sjukhusvård påverkar belastningen på specialistvård och sjukhusens vårdplatser. Med goda skäl är största enskilda post bland föreslagna förstärkningar 100 miljoner mer om året till primärvården.

Som i alla landsting är det annat än totalbeloppet i budgeten som avgör vad primärvården uträttar. Regelboken för vårdcentralerna, och framför allt hur de får betalt för vad de gör, inverkar på vad de prioriterar och på hur de avlastar sjukhusen.

En viktig ny förutsättning är det eniga riksdagsbeslut som uppdaterat spelreglerna för hur kommuner ska påskynda utslussningen av färdigvårdade äldre patienter från sjukhuskliniker – samt kommunernas betalningsansvar om de är sena med detta.

Inte heller landstingets framgång i att vara en attraktiv arbetsgivare avgörs av en klubbad budget. Så mycket viktigare är hur man i praktiken arbetar med scheman, kompetensutveckling och inte minst lönestruktur. i detta finns nycklar till att slippa ifrån nödlösningar med hyrpersonal – och få bättre kontinuitet i vården.

Lönestruktur och konkurrens om kvalificerad arbetskraft har ett landsting dock bara begränsad makt över. Vårdens andra aktörer – inte minst arbetsmarknadsorganisationerna – har också inflytande.

Lönerna behöver bidra bättre till att personal utbildar sig till specialistkompetens som behövs – och söker och stannar på tjänster där ansvar och arbetsbelastning är tyngre. Skattesystemet gör det svårare att rätta till bristsituationer på personalsidan genom att ändra löner. Skattelagar har en landstingsledning ingen makt över. Men alla i sjukvårdssektorn borde understödja att det blir en bred samling i riksdagen kring en väl avvägd skattereform som främjar arbete.

En landstingsledning dirigerar inte hur kostnader bestäms av åldersstruktur, geografi och socioekonomiska förhållanden. Jämfört med för något årtionde sedan har ändå landstingets ekonomi i Sörmland stabiliserats. Det syns bland annat i att man får ihop en budget med ett antal satsningar inom den ram som oförändrad landstingsskatt ger.

Befolkningens åldersstruktur kommer att höja kostnadsnivån i snabbare takt än tidigare. Det är så gott som ofrånkomligt, och det skärper kraven på att vården verkligen ges på rätt nivå, så att onödiga inläggningar på sjukhus undviks. Allt detta skulle vara mycket lättare ifall inte detta landsting som så många andra släpade på miljarder i skuld för framtida avtalspensioner som tidigare staplades upp utan att finansieras – och utan att ens bokföras som skuld.

Denna börda är i Sörmlands landsting nu omkring 3,8 miljarder, och man försöker hantera den med att bygga upp en reserv att betala skulden med. Den är placerad på kapitalmarknaden och är nu cirka 3,1 miljarder. Det skulle vara klädsamt om inte bara politiker utan även fackförbund, som tidigare var med om att lägga denna kvarnsten på vården, nu var mindre motspänstiga med att kännas vid sitt medansvar.

Läs också

( 8 st )

Läs mer om dessa ämnen

Landstinget SörmlandLedarepensionersjukvård och hälsa
Relaterat