Den största kulturpolitiska stridsfrågan i Sverige är om statliga museer ska ha fri entré. Större visioner än så finns inte i svensk kulturpolitik. Det visar den nya Timbrorapporten "Vad vill oppositionen med kulturpolitiken?"
Kulturdebattören Lars Anders Johansson, som tidigare även har publicerat en skrift om alliansens kulturpolitik, förklarar att han inte hittar några stora ideologiska skiljelinjer mellan blocken. Skillnaden handlar framför allt om storleken på kulturbudgeten – alltså om medel i stället för mål – där de rödgröna verkar göra allt för att bjuda över regeringen. Detta trots att den statliga kulturbudgeten är större i dag än när Socialdemokraterna stod för regin.
Sammantaget vittnar rapporten om idélöshet, inte bara från oppositionen, utan inom svensk kulturpolitik i allmänhet. För även om tonläget ofta är högt, och få områden översköljs med så många fina ord som just kulturen, har alliansen under sina åtta år vid makten fortsatt på S inslagna kulturstig, och de rödgröna verkar gå till val utan någon egentlig reformagenda. "Den som väntar sig en omfattande förändring av den svenska kulturpolitiken vid ett eventuellt maktskifte i höst blir med största sannolikhet besviken", skriver Johansson.
Å andra sidan är det knappast någon som förväntar sig en kulturrevolution. Dels för att kulturfrågorna spelar en obefintlig roll i svenska valrörelser, dels för att det ska hända något radikalt inom kulturpolitiken för att det ska noteras utanför den innersta kretsen. Exempelvis känner drygt 80 procent av svenska folket inte till de största kulturpolitiska reformerna som alliansen har genomfört. "Alliansen har uppenbarligen kommunikationsproblem", konstaterar Johansson, men det är troligtvis inte hela sanningen.
För även om nästan halva befolkningen anser att de statliga kulturanslagen bör öka, är högt ställda kulturpolitiska mål ingen valvinnare. Tvärtom är kulturen den eviga tvåan, när kultursatsningar ställs mot utbildning, sjukvård eller höjda försvarsanslag. Politiker som försöker gå till val på kulturpolitik riskerar således att beskyllas för slöseri, särskilt när reformutrymmet är begränsat.
Dessutom visar Johanssons rapport att svenska folket anser att Vänsterpartiet, tätt följt av S, har den bästa kulturpolitiken. Om allianspartierna fokuserar på kulturfrågor riskerar de alltså att tappa väljare till S och V – även om de rödas kulturpolitik inte skiljer sig nämnvärt från alliansens – på samma sätt som miljöfrågor gynnar Miljöpartiet.
Det är synd om den sortens taktiska avväganden får sätta den kulturpolitiska agendan, för i ett allt blåare Sverige borde det finnas utrymme för borgerlig kulturpolitik. Inför höstens val verkar vi dock få nöja oss med en debatt om fritt inträde på 19 statliga museer.